Som bloggare har jag kommit till ett par insikter:

1. Konsekvens är inte min grej.

2. Det finns folk som läser bara för att hålla koll på mig, utan att egentligen vara intresserade av vad jag skriver.

3. Jag har sällan nåt att skriva om ens när jag skriver.

Som nu.

Dan ringde i går. Det har gått ett och ett halvt år. For real. Han kommer hem. Om du inte vet så är Dan snubben jag gick på lekis med. Vi var inte direkt vänner då. Kanske mer tvärtom. Men tjugo år är en lång tid att känna nån. Och tänk dig själv. De flesta du umgås med som barn finns i ditt liv av en anledning; Närhet. Du leker med grannen två hus ner. Du leker med dina föräldrars vänners ungar. Och så vidare. Ni är inte förenade av gemensamma intressen eller erfarenheter. I takt med tiden trillar de flesta bort längs vägen. Det sägs att folk förändras. Jag tror mer att de blir sig själva och att det separerar och förlöser. Bort med det onda, in med det goda. Bla bla. Jag har en vän kvar från mitt liv i bubblan. Landsflyktingen återvänder. Välkommen hem.

Av anledningen ovan har jag inte lust att gå på tioårsjubiléet av högstadieexamen. Vad är meningen med att se folk jag inte sett på tio år, när jag inte ville se dem ens för tio år sedan?

Och trehundranittiofem spänn för lite käk och en öl? Galet. Skruvat. Illa.

Det finns andra saker att se fram emot. Födelsedagsfester, spruckna sviter och fröken CC. Till exempel.

Jag lägger till en länk i dag. Inadvertently Productive. Läs från början. Jag har skrattat hela morgonen.

I dag borde du lyssna på hela albumet “I’m wide awake it’s morning” av Bright Eyes. Det gjorde jag i går kväll. För oräkneliga gången i ordningen. Det är ord som passar alla dagar. På nåt sätt.

Kram