Helt sanslöst. Var är skallen i dag? Plotten tjocknar och du kanske inte ens är med än.
Den stora semlekampen 2007. Jag leder med en hårsmån. Ruskigt spännande nu. Du håller väl på undertecknad? Annars kan du dra.
När jag ändå är igång tänker jag tortera dig med två snarlika kreationer.
Vilken föredrar du? Eller vill du bara slå mig nu?
Kram
Som bloggare har jag kommit till ett par insikter:
1. Konsekvens är inte min grej.
2. Det finns folk som läser bara för att hålla koll på mig, utan att egentligen vara intresserade av vad jag skriver.
3. Jag har sällan nåt att skriva om ens när jag skriver.
Som nu.
Dan ringde i går. Det har gått ett och ett halvt år. For real. Han kommer hem. Om du inte vet så är Dan snubben jag gick på lekis med. Vi var inte direkt vänner då. Kanske mer tvärtom. Men tjugo år är en lång tid att känna nån. Och tänk dig själv. De flesta du umgås med som barn finns i ditt liv av en anledning; Närhet. Du leker med grannen två hus ner. Du leker med dina föräldrars vänners ungar. Och så vidare. Ni är inte förenade av gemensamma intressen eller erfarenheter. I takt med tiden trillar de flesta bort längs vägen. Det sägs att folk förändras. Jag tror mer att de blir sig själva och att det separerar och förlöser. Bort med det onda, in med det goda. Bla bla. Jag har en vän kvar från mitt liv i bubblan. Landsflyktingen återvänder. Välkommen hem.
Av anledningen ovan har jag inte lust att gå på tioårsjubiléet av högstadieexamen. Vad är meningen med att se folk jag inte sett på tio år, när jag inte ville se dem ens för tio år sedan?
Och trehundranittiofem spänn för lite käk och en öl? Galet. Skruvat. Illa.
Det finns andra saker att se fram emot. Födelsedagsfester, spruckna sviter och fröken CC. Till exempel.
Jag lägger till en länk i dag. Inadvertently Productive. Läs från början. Jag har skrattat hela morgonen.
I dag borde du lyssna på hela albumet “I’m wide awake it’s morning” av Bright Eyes. Det gjorde jag i går kväll. För oräkneliga gången i ordningen. Det är ord som passar alla dagar. På nåt sätt.
Kram
Alla hjärtans dag. Sötnos. Fått lycka än? Köpt choklad och massproducerade kort? Den eviga längtan är vår att bagatellisera. Benen värkte i morse. Hipp hipp hipp hopp. Favoriter i repris. Det brinner nu. En dag till. Vi börjar om. I morgon är samma dag igen. Strålkastarljuset är starkt. Månadens smak. Variation är vår täckmantel. Trettio dagar på ett år. Min religion har tagit plats i baksätet och det är lätt att håna en profet. Har jag andats i ditt öra än? Har semestern tagit slut? Har du hört att steg kan eka bort? Aldrig fram till dig. Flyktingar ser oss nu. Den riktiga världen är nån annanstans. Allt måste vara nånting större. Konstnärlig kramp. Ladda om och ladda snabbt. Det finns serum mot det mesta. Shotta och glöm att det är onsdag. I bakrummet finns röken du saknar. Skymningsland. Morgondamp. Om du går ner på mig så går jag ner på dig. En genväg till kriget. En framtvingad konflikt. Tipp tipp tipp tapp. Fingerdans och kapad svans. Nollsjutjugo och det är tid att vakna. Kvarglömda hårstrån på kudden. En gång hade jag lockigt hår. Det behövde kapas. Jag behövde förlora min styrka för att aldrig hitta nåt igen. En kvinna på kryckor. En man utan ben. Båda andas. Jag smakar rök. Jag sitter i ett rum med tegelväggar på låtsas. Som fader. Som son. Vi handlar med drömmar. Delirium under dun. Jag hörde nåt om vankelmod. Såg ett ansikte i mängden. Distraktionerna är för många. Bara en sång till. Glas är gjorda för kantbalans. Det här tar aldrig slut. Vi letar efter en lämplig paus. Sjöng jag nånsin i ditt öra? Du önskar mig en annans röst. Visa dina bröst. Det är vinter i vårt mod. Släng ut dig själv. Det är nog bäst att vi talar igenom det här. En gång till. Jag hade en gång tid. Tid för blått och grönt. Tid att fly. Du är tid för dig själv. På trottoaren möts vi från samma håll. Jag är för snabb och du för rädd. Lek att du har ett vapen. Skjut mig. Är redan trött igen. Trött på samma position. Barn barn barn igen. Ge mig ett skjut. Tillbaka igen. Lösningen finns i erotiken och den stillsamma estetiken. Morra som en katt. Du kan vara ingetflickan. Du såldes som barn och hittade aldrig hem igen. En heldagssymfoni för de hemlösa. Håll andan. Läppledsagan. Är du mätt nu? Alla döda pojkar kan följa dig. Gud är god. Vita tungor följer oss. Darling är glad nu. Hej hej hej igen. Det börjar om i morgon. Utan choklad. Lägg dig ner.
“Roy Walker” av Belle & Sebastian får avrunda dagen.
Kram
Vaknade arg i går. Hade somnat arg. Argare. Vissa människor saknar kontakt med verkligheten. De överskattar sin egen betydelse och sorterar in andra i de fack som passar dem själva. Ledsen, men jorden roterar inte runt dig. Den roterar runt mig. Så det så.
I övrigt var det en ganska rolig kväll. Pärlan ärade Karlstad med ett besök. Ms Blom slog mig inte för mycket. Micke brände stålar i baren (som vanligt). Och Nöjes höll öppet en timme extra, tack vare rallyt.
I dag lyssnar jag på “Dream On” av Christian Falk.
Vi tryckte bakfylleburgare på stan. Tills magsäcken sprack. Tre Whoppers och allt kändes lite bättre. Det som imponerade mest var att Lillenea nästan åt lika mycket som store, starke Micke. Och sen tog dagen aldrig slut. Från det ena till det andra. Skallen bankade och jag rusade genom dagen i slow motion. Den nya veckan är ett mirakel som inte kunde komma fort nog. Känner du? Nåt kommer hända nu. Vadsomhelst. Men nåt.
Som att jag skriver lite oftare igen. Inte om nåt speciellt, direkt. Men skriver likväl.
Jag har alltid varit sådan. Jag kan skriva när jag är missnöjd, arg eller bara allmänt uttråkad. Som jag oftast är. Annars ser jag till att jag blir det.
På jobbet är det ett problem. Här måste jag producera även när skallen inte alls vill vara med och leka. På sätt och vis är det bra. Jag har hittat min auto-knapp. Tryck här för en smart rubrik.
Typ.
Kram
Nu har jag fått tummen ur. Nu finns det en massa länkar till höger. Jag sätter mitt kvalitetssigill på dem alla.
Det kan du räkna med.
Kram
Det börjar nu. Under, bakom och runtom.
Fröken lust och fägring, du är degraderad.
Utan medel och mål eller väg att färdas,
du gör ruset för en sådan som jag.
Bitvis är du sagan och jag är slutet.
Från en manstid utan grepp om livet,
från staplade ord som inte hittar balansen
och ett flöde som handlar om nattens bravader.
I de enkla tonerna av salongsanpassad jazz gömmer vi oss
och du fängslas av det du är för upptagen för att se.
Allt ska vara smutsigt och hårt och draget ett varv till.
Och allt är snabba frågor och allt jag säger är att vi kan duga i natt,
vi kan duga, men inte mycket mer. Vi kan älska, men inget mer.
Och ingen av oss ska få som vi vill om vi aldrig skriker
att musiken blöder för oss och ingen annan.
Vår gåva är molnen som hindrar ljuset från att bryta upp.
I musiken hör vi bottengrus och berättelser om andra.
Det är salt, min älskling. Solen kommer skilja oss åt.
Vi kan skina i bakvattnet, vi kan sortera bort minnet
av tråden som bär oss, tråden runt livet och trött förundran.
Det vrider sig i skakad tårdagslängtan, i en tyst grav i dag.
En välkommen förlust alla dagar. Ett arv av tiden.
Rytmen klagar precis nog för att vi ska gömma oss,
jag från jag och du från du. Vi kan glömma, det är nog i dag.
Inne i fikarummet står kokosbollarna och chokladtopparna på rad. Ren och skär tortyr. För en vecka sedan konstaterade jag att jag inte är skapt för att ha god ekonomi. Jag borde alltid ligga ett steg från svältgränsen. Min ämnesomsättning kan inte hantera frestelser. Sedan jag började här har det blivit för många luncher ute, fikabröd på parad och fem kilo upp på vågen. I fyra år har det varit en nedåtgående kurva. Nolltolerans är enda alternativet som låter mig behålla min normala kroppsbyggnad, i och med att träning är ett totalt jättetrist alternativ. Så i dag har jag med mig en proteinkaka till jobbet. Illusionen av fattigdom ska återskapas. Jippie.
Det är inte lätt när självbilden är djupt rotad.
I wanna rock.
Hur är det när man pratar om sig själv? Egentligen? Är man per automatik dryg och självgod?
Kanske. Men det är fegt att inte erkänna att du inte har en självbild du kämpar med att leva upp till.
Ändå kan för starkt ljus visa saker vi inte vill se. Den släta ytan visar sig vara krackelerad och lortig.
Jag kämpar med ett par mått galenskap, några skedar olycklig poet och tre liter kvinnokarl. Dryga ut med ett filosofilexikon och en handfull ansvarslöshet.
Right here, right now.
I dag är jag naken för dig.
Kram
Förresten. Dan! Bra försök, men Mac Os X är så ljuvligt att det till och med innehåller en översättare. Var inga problem att förstå din senaste kommentar, så varför förstod du inte min senaste bloggpost? Pucko.
Okej. I dag ska jag inte klaga lika mycket. I dag är det lek för hela slanten. Lek från alla håll och kanter. Kylan biter och duschstrålen kändes lite för bekväm i morse. Kontoret står stilla och jag kan inte sluta leka i tanken. I dag kan jag vara en riddare eller träl. Eller en förlorad man utan själ.
I dag gillar jag “Bread and Butter” av The Roots.
Konsulterade Ms Blom i går kväll. Män är från jorden och kvinnor från Gud-vet-var. Jag har hamnat i en position där jag knappt orkar bry mig om att lösa gåtor längre. Det får vara svart eller vitt, för bekvämlighetens skull. Antingen är du intressant eller ointressant. Snygg eller ful. Genial eller puckad. Enkel eller besvärlig. Det mesta lutar alltid åt besvärlig. Det är för mycket regler och konstruktioner. För lite vilja, våld och vaselin. För mycket tid mellan ord och handling. För lite nerv och mod.
Jag tänkte att hej visst är det vackert väder i dag och vad gör du i kväll det var trevligt senast och jag skrattade ganska mycket och vad är problemet med tjugofyratimmarsintervaller och ditt senaste skvaller och bakom stängda dörrar och tända ljus finns hoppet under taket och akta skallen innan du slår dig gumman jag bits inte och jag orkar inte vänta när jag inte vet vad jag väntar på och nu är alla små stjärnor och nu är värmen närmare igen och nu har jag en espresso i magen och nu snurrar det precis lite mer än jag vill att det ska snurra i dansen och vågar du inte bjuda upp kan du åka hem till sovalkoven under månen och jag vill vara den förlorade sonen och jag vill sjunga en sång i fel tonart och hoppas du kan rätta mig och hoppas vi kan bli medborgare i en stat där ingen leker men alla ler och jag är en tjur som aldrig tjurar men jag gillar att lacka ur.
Så det så. Eller nåt. Det har ingen betydelse. I kväll ska jag stirra i taket och fråga mig själv om det är dags att ta tag i livet snart. Förmodligen blir svaret nej. Det går att fortsätta i all oändlighet.
Mitt namn är Philip Wildenstam och jag är en anonym ansvarslöst liv-missbrukare.
En hel NFL-säsong har kommit och gått. Washington Redskins gjorde en miserabel säsong. Igen. Colts tog hem en sönderregnad final. Jag sov bort den sista halvtimmen. Det var mysigt.
Just ja. Johns unge har börjat blogga. Check it out.
Kram
Yes. Och jag tänker ägna största delen av artikel nummer hundra åt att gnälla.
Jag vill klaga på flickor som messar mitt i natten när jag ska upp sju morgonen efter, kommer förbi, sitter i telefon i en timma och sedan ber mig bevisa mig själv. Jag vet vem jag är. Här bevisas noll.
Jag vill klaga på feta luncher fem dagar i veckan.
Jag vill klaga på isbetäckta gator som bråkar sönder mina knän.
Jag vill klaga på flickor som inte vågar få tummen ur.
Jag vill klaga på tidiga morgnar och eftermiddagstupplurar som sabbar min dygnsrytm.
Jag vill klaga på flickan som inte adressändrar.
Jag vill klaga på min saknade inspiration att skriva.
Jag vill klaga på att espressomaskinen snart försvinner från jobbet.
Jag vill klaga på Göran P och äckligt te.
Jag vill klaga på att jag slutat se.
Jag vill klaga på Karlstad och alla som ler.
Jag vill klaga på kunder som tror att de vet mer.
Jag vill klaga på folk som tror att de har rätt att klaga.
Jag vill klaga på Radiotjänst i Kiruna och på att jag aldrig gör mig av med teven jag slutat använda helt.
Jag vill klaga på de som förväntar sig nåt.
Dagens låt är “Stuck between stations” av The Hold Steady.
Det är där jag är just nu. Fast mellan två stationer. Lycka och meningslöshet. Glädje och sorg. Plattityder och substans. Jag är en loser, baby. Men plötsligt är jag inte det och det stör mig. Hur ska jag hantera dagliga rutiner? Jag har ingen aning och rummet snurrar.
I går köpte jag sex par strumpor. I söndags två par boxershorts. Sedan jul har jag samlat på mig åtta par boxershorts och nio par strumpor.
Det här är dagens löjligaste: Det gör mig barnsligt glad.
I två år har jag undvikit det mesta vad nya strumpor och boxershorts heter. I går kunde jag slänga en ICA-kasse med trasiga underkläder. Och ett leende spred sig över mina läppar. Allt är helt och rent nu. Allt. Nu behöver jag inte spara de hela strumporna till lördagskvällen. Dito med kalsipperna.
När pengarna inte räcker till mat köper man inte nya strumpor. Så enkelt är det.
Ändå undrar jag. Jag är i ett stadium av konstant utmattning. När flippar jag ur och gör nåt dumt?
Den som lever får se.
Jag vill klaga på kramar som inte betyder nåt.
Kram
Döpt Björn Philip Wilhelm Wildenstam. Jag lyssnar till Philip. Eller Wildenstam. Mer fantasifulla vänner har jag aldrig haft.
Alltid värmlänning, med förgreningar till huvudstaden. Bor i centrala Karlstad. Är typ tjugosex.
Kontakta mig på philip(at)philipjohn.se. (Tror du förstår vad som ska göras med adressen till vänster. Ta en titt. Finn ett fel. Fixa det.)
Kul att se dig.
Kram, Philip