29 januari 2007
Tv4 Plus byter profil i början av februari. Den nya profilen kan ses här:
Ohlsonsmith gör om TV 4 Plus
I korthet: Vad i helvete? Den gamla logotypen har varit irriterande nog. En stor blaffa uppe i tevens högra hörn. En fantasilös kub som tar för mycket plats. Så … Egentligen bra att de byter. Mindre bra att de byter till en ännu sämre logotyp. Tv4:as logotyp i blått, plus ett litet bihang med ett spinkigt plus. Känns lagom balanserat. För nån utan djupseende.
Lustigt nog visade John en ganska grov skiss redan i höstas, av vad som skulle kunnat vara den logotyp Tv4 Plus borde kommit på själva från första början.
Med anledning av det kommande bytet tog jag upp idén och filade till den. Sen mejlade vi den till dem. Vi har inte fått svar. Absolut inte oväntat. Och det gör inte så mycket. Fula kanalprofiler verkar vara det nya temat. Allt ska vara tillkrånglat och överdimensionerat. Allt vi lärt oss om enkla logotyper ska glömmas bort. Människans hjärna har över en natt fått ändrade förutsättningar. Nu vill vi ha så många intryck som möjligt. Eftersom det blir enklare att ta till sig saker då.
Vilken kanal i Sverige blir först med att presentera en tavla som logotyp? Kanske nåt av Picasso?
Vår idé är nog för simpel.
Kram
8 kommentarer »
22 januari 2007
Tjugonde januari förra året postade jag första artikeln här. För två dagar sedan firade jag alltså ett år. Ms Blom gratulerade mig ansikte mot ansikte. Själv lyckades jag glömma det mitt i all röra. Den röra som är mitt liv. Delikatessröra från Skagenfiskaren, kanske? Get real.
I dag lyssnar jag på “Something Else” av Gary Jules.
Hur blir det med det löjliga firandet? Inte alls. Har en helkul idé, men kommer få stryk om jag publicerar den. På riktigt. Får vänta tills hotande part tar semester. Eller nåt.
Och Dan. Jisses. Nu är jag din hotande part. Minst en skrevspark får du räkna med och acceptera. Fast vi andas ut. Välkommen hem.
Det blev en helg i dimmans tecken. Spontan utgång i fredags, planerad fest i lördags.
– Har du varit i Asien? överrumplar hon mig med.
– Ehh, Asien? Nej, tyvärr. Varför frågar du?
– Du dansar som de gör där, svarar hon.
Nu är jag riktigt överrumplad. Jag lyckas bara få fram ett:
– Är det en komplimang eller en förolämpning?
– En komplimang! utbrister hon direkt. De dansar med mycket mer flyt där än vad vi gör här. Och jag rådiggar din stil.
Så kan det gå till. Jag skyller mer på öl än medfödd talang. Och vill jag passa in ska jag flytta till Asien. Kommer vara ett huvud längre än de flesta, men vad gör det när jag kan omfamna den likriktade gemenskapens alla fördelar?
Jag skyller på tristess, stress och överrörliga leder. Jag skyller på meningslösa mess, press och poänglösa seder.
Lite statistik från det gångna året:
Jag postade 97 artiklar. Det blir en var 3,7 dag. Det innebär att jag är lat.
Jag har fått 256 kommentarer. Det blir ett snitt på 2,6 per artikel. Det betyder att du är snäll.
Jag har haft cirka 12 000 besök. Det är runt 33 per dag. Det betyder att det finns de som är lojala nog att komma tillbaka även när jag inte skrivit på två veckor. Är du en av dem?
Jag har haft över 200 besökare till min sida genom sökfrasen “Philip Wildenstam” hos Google. Det betyder att min adress är för svår att lära sig eller att jag stökar runt på tok för mycket.
Vad tror du?
Kram
4 kommentarer »
19 januari 2007
Jaha. Blev publicerad i går. I två tidningar. Utan att det egentligen var meningen. Inte mycket att skryta över, mer en indikation på att jag faktiskt jobbar nu. På riktigt.
Är du gift nu, Dan?
Jag och John gjorde en dagstur till Örebro. På besök hos en ännu större byrå. Vi kände oss inte bortkomna. Tanken är inte att flytta dit. Bevare mig. Dialekten får mig att vilja självantända. Men lite jobb från dem vore bara nice. Just det. Nice. Greppa slangen.
Eller är det ett skämt? Vad ska vi tro, vi som är kvar här hemma och väntar på dig? När får vi se dig igen? När får jag se dig igen?
Jag hoppas det känns rätt. Jag hoppas att du är lycklig. Jag hoppas att det håller. Jag hoppas att du inte fastnar där för evigt. Kom hem, broder.
Det där med kärlek är aldrig lätt, inte sant? Jag börjar få lite pejl på det. Åtminstone på hur jag ska sabotera för mig själv. Det är temat för mitt kärleksliv. Flykt, dissonans och ambivalens. Och ingen förstår. En avböjd hälsning kan vara en förolämpning. Tydligen. Jag vet inte om jag vill lära mig spelreglerna. Det passar fint att vara arrogant och likgiltig. På ytan.
Förra veckan fick vi vara med på presentationen av jobbet som upptog all min tid efter jul. Vi fick applåder. Snudd på surrealistiskt. En gigant böjde sig fram och sa “Vi vill jobba med er”. För tre år sedan spenderade jag dagarna med företagen som Gud glömde. Men nu ska jag sluta klappa mig själv på axeln. Måste jobba. Helgen är snart här.
Sjung, älskling. Sjung. Helgen är snart här. After Work på BMB i kväll. Ms Blom passar Zamzon just nu, för att jag ska kunna haka på. Det kanske utvecklas till en komedi. Zamzon kan vara rätt egen.
Tjolahopp.
Kram
2 kommentarer »
10 januari 2007
God fortsättning, hörru.
Vill börja med att gratulera John och Jenny. Och hälsa deras lilla Nova välkommen till världen. Hon föddes förra veckan nån gång. Allt flöt samman i ett virrvarr av övertid, utdragna värkar och osäkerhet för de av oss som inte var där.
Och det har fortsatt. Har stämplat in dubbel arbetstid lite för länge nu. Nåt en gammal slöfock inte alls är van vid.
Mycket får ta stryk under tiden. Zamzon kollar uppgivet på mig, som för att fråga var långpromenaderna tog vägen.
Bloggen blir inte högprioritet. Fast snart firar den ett år. Det måste jag uppmärksamma på nåt riktigt löjligt sätt.
I alla fall. Vi är nästan klara. Det har varit ett intressant projekt. Åt en riktigt intressant kund. En kund med det där lilla extra. Blink, blink.
Allt fungerar utmärkt. I Mac Os X. Sedan ska det över till Windows XP. Det som nyss var en barnlek … Ja, det skiter sig totalt. Om två timmar ska kunden hålla ett föredrag inför en stor samling säljare, själva målgruppen för produkten vi har utvecklat. Om två timmar ska kunden visa vad alla våra timmar lett fram till. Och de ska klappa och se glada ut. Ungefär.
John pillar med konfigureringar och nödlösningar. Vi har en vecka på oss till slutleverans, men kom igen nu. Varför måste allt Microsoft rör bli till bajs? Varför kan det inte bara fungera?
Därför hänger jag mig åt Apple-sekterism. Därför älskar jag ett företag som säkert har lika stora brister som alla andra megaglobalavinstförealltannatkorporationer. De får det att funka. Direkt. Utan krångel. Min iPod är min bästa följeslagare. Min Macbook Pro är den första jag kysser på morgonen. Oavsett om jag är singel eller inte.
I går släppte de äntligen sin iPhone. Jag fastnade framför keynoten i morse och blev så uppslukad att jag höll på att glömma kundmötet klockan åtta.
Det kallas habegär.
Det kallas framtiden.
Jag har levt gott med min tämligen usla Sony Ericsson utan direkta funktioner. Jag har pillat och dillat med marknadens häftiga vrålåk, utan att nånsin övertygas. Ledsen, men om du lagt en månadslön på senaste smartphonen så kan du känna dig blåst. Gör om, gör rätt. Gör Apple.
Kram
5 kommentarer »