23 oktober 2006
En ode till nattens män
En natt kan vara en evighet. Ett farväl kan vara ett påklistrat leende. En stad kan snurra runt sin egen axel utan att någon märker det. En pojke kan drömma och aldrig vakna. En flicka kan fly och aldrig saknas. Varje dag berättas nya historier. Nu är det höst och marken täcks av blöta löv. Ett skimmer ingen ser omger den som söker. Karaktärer växer fram i tystnad och en dag finns de slutligen där.
På min färd genom natten har jag mött dem alla. Skyttegravsbröder. Anonyma ansikten som i rätt ljus säger mer om oss båda än du och jag kan föreställa oss. Det kan vara dem som ingen tar sig tid att lyssna på. De som lever sitt liv utan att skrika. Eller nån helt annan. Det finns ändå gemensamma nämnare.
Det här är en ode till nattens män. En nedteckning i korthet av levnadsöden som kommer minnas i glömska. Du har mött dem utan att se dem. Du har bytt ord med dem utan att lyssna. Det slutar här och nu.
Här och nu ska du lyssna. Här och nu ska du minnas. Följande män förtjänar din tid.
Kenneth Kröök, 32 år
Det är snart ett år sedan jag träffade Kenneth Kröök första gången. Vi sprang på varandra en fredagseftermiddag på en After Work och Kenneth var redan märkbart berusad. “Dricker du Pripps?” frågade han mig. Och så började det. Kenneth har inga problem med att babbla på om sitt liv, oavsett om det är ljus eller mörker. I sju år har han kört långtradare åt just Pripps, därav hans inledande hälsningsfras. I yrket åker han hela landet över, levererar den gyllene drycken till såväl vägkrogar som hippa inneklubbar. Munnen går i ett, så som den bara kan göra hos den som aldrig sitter still. När vardagen blir hård finns alltid en väg att lägga bakom sig. Kenneth är en dynamo som mer än gärna bjuder på en öl, så länge det är Pripps i kranen. Ölkaggen runt midjan vibrerar när han släpper fram sitt mullrande skratt. Han är din oväntade vän som dragit vidare dagen därpå. Men någon dag kommer han alltid tillbaka. Vad gäller ölen i mitt glas den där fredagskvällen? Det var Spendrups. Kenneth skrattade och önskade mig bättre lycka nästa gång.
Karsten Kolja, 34 år
Jag äter inte fisk. Den oljiga smaken får min tunga att vrida sig i pur förskräckelse. Däremot älskar jag skaldjur och vid ett av mina sällsynta besök ute på Bergvik tog jag vägen förbi fiskhandlaren. Dagen led mot sitt slut och fiskhandlarens lådor gapade tomma. Räklådan bestod mest av bottenskrap och jag drog mig för att be om det kilo jag önskade. Fiskhandlaren tittade frågande på mig och jag sa att jag ville ha räkor. “Hur mycket?” undrade han. “Ett kilo, om du har.” svarade jag, utan att hoppas på för mycket. Jag vet inte varför, men han böjde sig ner under disken och tog fram en mindre låda. “De här har jag lagt undan åt mig själv.” sa han och plockade ut ett kilo åt mig. Innehållet minskade med nästan hälften. Förvånad av den oväntade vänligheten fick jag bara ur mig ett simpelt “Tack.”, betalade för räkorna och gav mig av hemåt. De smakade precis som räkor ska smaka, kanske lite extra väl till och med.
Har livet lärt mig något så är det att saker kan falla på plats på de mest oväntade sätten. Kvällen därpå kikade jag in på Harrys för en öl. Jag hade slitit hårt hela dagen och ville mest observera lite folk i en timme eller två. Jag slog mig ner vid bardisken, beställde en Pripps (å jo) och tog fram mitt anteckningsblock. Det var lugnt i lokalen och jag såg mig om efter någon att fabulera kring. Längst inne i ett hörn såg jag till min förvåning fiskhandlaren från gårdagen, sittandes ensam med två tomma ölglas framför sig. Mån om att tacka mer ordentligt för hans vänlighet beställde jag ytterligare en öl, stoppade undan anteckningsblocket och styrde mot hans bord. Han såg upp mot mig och en blick av igenkännelse mötte mig. “Hur smakade räkorna?” frågade han. Det var början på en konversation som varade i flera timmar. Karsten Kolja är en vänlig man, en göteborgare som bryter den stereotypa bilden av göteborgare som festliga och ständigt leende. Han doftar vagt av fisk, men lyckas nästan dölja det tack vare exemplarisk hygien. Flera dagar i veckan gör han resan Göteborg-Karlstad. När han är ledig stannar han ofta natten, eftersom ingen väntar på honom därhemma. Hans liv består av arbete och eftertanke. Karsten är en betraktare med få övermän. Han läser sina kunder som en öppen bok och ger dem vad de förtjänar. När det kommer till kritan är havets fångster hans skötebarn. Har du turen att falla i hans gunst kan du räkna med att serveras ett dukat bord av visdom och vällagad kolja, om du ursäktar liknelsen. “Jag borde fötts som fisk.” sa han en gång. “En fisk kan färdas över hela planeten. En fisk äter, förökar sig och färdas med ett mål. Vi människor vandrar oftast bara planlöst.”
Stefan Steril, 38 år
Stefan, Stefan, stackars Stefan. Du får leta länge för att hitta en mer ömsint kille. Stefan är grabben som aldrig haft ett kort förhållande. One-night-stands finns inte ens på kartan. Kärlek är livets nektar och det ska njutas långsamt. Han rår om sig själv lika väl som människorna i hans liv. Han är ingen du lägger märke till vid en första anblick, men efter att ha tränat på samma gym i flera år är det oundvikligt att inte börja snacka. Och tar du dig förbi den något reserverade fasaden lär du känna en extremt empatisk kille. Han omger sig av få men goda vänner.
Nyligen gick han igenom en livskris. Hans kära Gudrun lämnade honom efter tio år som sambos. Redan efter ett par år började försöken att skaffa barn. Stefan och Gudrun är båda väldigt barnkära, men det ville sig aldrig. De försökte och försökte. Sen försökte de lite mer. Ett tag undersökte de till och med ifall graviditetstest täcktes av Apotekets högkostnadsskydd, men så var givetvis inte fallet. För ett år sedan fick Gudrun nog. Hon lever med en ny man nu och första barnet är redan på väg. Stefan brukar skaka på huvudet när han berättar om det. “Allt jag vill är ju att få en stor familj.” säger han. Som ett mantra.
Thorsten Tomté, 53 år
Behöver du en psykolog? Jag kan inte tänka mig någon bättre än Thorsten Tomté. Som en god vän till familjen hade vi vår första dust när jag var blott femton år fyllda. Jag hade nyligen läst Jung och ville diskutera hans arketyper med dr Tomté. Denna lågmälda man tog snabbt ner mig på jorden, men det var ändå början på ett samtal som varat i över tio år. Dr Tomté (han kallar sig själv så när han presenterar sig, jag lovar!) har läst mer än du och jag tillsammans nånsin kommer läsa. Hela hans värld kretsar kring jakten på kunskap, men kanske ännu mer på jakten efter förståelse av människans natur. Min enkla, amatörartade analys är att det också är detta som gör att han platsar på listan över nattens män. Hela dr Tomtés liv är en väldigt ensam saga. Hans hem är ett bibliotek. Hans vardag är kontemplation från morgon till kväll. Du kan lära känna honom utan att nånsin riktigt få grepp om hans natur. De kvinnor som passerat är få. Deras gemensamma nämnare är att ingen stannat någon längre stund. Jag tog upp det med honom en gång. “Saknar du inte någon att dela ditt liv med?” frågade jag rättframt. “Det finns ingen kvinna som kan ge mig nåt av högre värde.” svarade han ännu mer rättframt, samtidigt som nåt sorgset flimrade förbi i ena ögonvrån.
Hector Herrgárd, 41 år
Mina damer och herrar, låt mig presentera Hector Herrgárd! Framgångsrik som få i affärer. Och ja, du gissade rätt, misslyckad i kärlek.
Knappa tjugo år gammal lyckades Hector övertala banken att ge honom ett lån till en gammal fastighet i en skidort som sett sina bästa dagar. Hur han gjorde är ett mysterium, men resultatet är historia. Efter fem år var den gamla fastigheten ett fullbokat hotell med fler stjärnor än du har råd med. Efter tio år ägde han halva orten och i dag är det en oas för bortskämda bakåtslicks på lyxsemester vintertid.
Vår kontakt inleddes när han involverande mig som kreatör till ett nytt projekt i mångmiljonklassen. En sen kväll på kontoret blev vi sittandes med ett problem vi inte kunde komma runt. Vi kunde inte heller enas om vilken lösning som var bäst, men Hector visade sig vara en man som gillar att utmanas - en av få människor jag känner som faktiskt inte vill omge sig med ja-sägare. Vi bråkade och bråkade och bråkade lite mer. Resultatet blev bättre än någon av oss hade väntat sig och som bonus hade en oväntad vänskap vuxit fram.
“Jag vet inte vem jag kan lita på.” säger han alltid. Hector ser sig själv som en tämligen okarismatisk herre och jag kan inte säga emot honom. Han är affärer och inga nöjen ut i fingerspetsarna, vilket färgar hans privatliv mer än han önskar själv. Han är varken ful eller snygg, men det är något med hans framtoning som verkar trötta ut damer redan innan han öppnat munnen. Det är synd och skam. Jag är säker på att Hector kan ge en kvinna så mycket mer än en massa miljoner på kontot och ett välskrivet äktenskapsförord.
Tony Tünga, 27 år
Som given kontrast till Hector har vi mr Party själv, Tony Tünga i egen hög person. Livet är en fest och alla flickor är bjudna. Med oljigt hår och flackig blick attackerar han både bar och dansgolv. Runt varje hörn finns nya kvinnor att förtära. Första gången jag såg honom svepte han fram under min näsa och sekunden senare klängde han skamlöst på den kvinna jag samtalat med den senaste halvtimmen. Hon hade dock den goda smaken att avvisa honom vänligt men bestämt, om man nu kan kalla en rak höger för vänlig. Jag hjälpte honom upp och han tackade genom att göra ett undantag och för en gångs skull bjuda en kille på en drink. Inte för att jag gillar “Orgasm”, men han var en lustig prick att snacka lite med.
Jag har undrat många gånger om han aldrig tröttnar på att springa från kvinna till kvinna, eller för all del om han inte tröttnar på alla nederlag (som faktiskt är fler än framgångarna). Tony ler bara som svar. Det är vid andra tillfällen han lyckas fyra av klassiska repliker i stil med “Hellre en modell i sängen än tio på stan.” och “Så länge det finns gräs på planen, spela boll.”.
Conny Concurs, 26 år
Jag lärde känna Conny Concurs redan på lekis. Han var killen som alltid kom på en ny rolig lek att leka. Sedermera kom det inte som en överraskning för någon att han skulle vara den av oss som först gav sig in på entreprenörernas okända vatten. Sexton år gammal kunde han betala sin egen lön tack vare ett UF-företag han startade när vi andra satt hemma och lirade datorspel. På studenten gled han upp i en sprillans ny Porsche 911. Och ja, han hade betalat den själv.
Det gick väldigt bra för Conny väldigt länge. Han är visserligen fortfarande ung, men för två år sedan kom smällen. Skatteverket granskade hans affärer, fann en massa saker de inte borde funnit, aktieägare och finansiärer flydde hals över huvud och kvar stod Conny med skulder på miljoner och ett åtal hängande över sig.
I dag har han avtjänat första året av de åtta han fick för ekobrott. Om han sköter sig kommer han säkert ut redan om ett par år, och det tvivlar jag inte på att han gör. Frågan är hur länge det dröjer innan han har ett nytt projekt på G. En annan fråga är hur han ska bete sig då, eftersom han har näringsförbud i Sverige.
Orvar Opel, 24 år
Min kära mekaniker Orvar Opel är en äkta vardagshjälte, en klippa det alltid går att luta sig mot. Han säger inte mycket, utan mekar mest med sina kära bilar (lustigt nog äger han inte en enda Opel). Om Bosse Bildoktor är en sprallig kändiswannabe så är Orvar Opel en sann eremit. Han kan låsa in sig i garaget dagar i sträck. Han kan sitta vid ett bord fullt av människor utan att ens öppna käften. “Jag har inte så mycket att säga” sa han till mig en gång. “Och har jag nåt att säga tvivlar jag på att nån vill lyssna” avslutade han. Sedan var han tyst resten av kvällen. Men jag kan lita på att han alltid finns där när jag behöver hjälp. Om bilen går sönder mitt ute i ingenstans är han där innan jag hunnit lägga på telefonen. Bilar är trots allt ett trevligare sällskap än människor, och det är förbaskat synd att vi ska misshandla dem så. Det skulle vara din åsikt också, om du hette Orvar Opel.
Hasse Hård, 29 år
R.I.P Hasse Hård. Vi som kände dig saknar dig nästan. Du var alltid mest galen i gänget. Vem som skulle få på käften härnäst visste bara ditt oberäkneliga temperament. Jag är ledsen att jag påpekade att du hade smuts på dina sneakers den där dagen på stan. Och jag håller med, min näsa var lite väl rak innan du fixade den. Listan på oförrätter som du råkade ut för kan göras lång. Riktigt lång. Varje helg var det minst någon som tittade på dig på fel sätt. Synd och skam.
Jag kan riktigt föreställa mig hur du resonerade de sista sekunderna i ditt liv. Det är inte du som ska böja dig, det är vägen! Hasse Hård, din vilja var det inget fel på. Du var starkare än ett berg, trots att det var just ett berg som blev det sista du såg.
Kram