Arkiv för juli, 2006
31 juli 2006
låt oss säga att allt vi är står stilla
när staden rör sig fritt och planlöst
och vi är åskådare till det stora hela,
det sockrat rena och milda smaker
finns på tungan i dag, i morgon, i natt
och det salta gömmer det beska
tills vi bara känner det som är lent,
lagom krackelerat och förstört
för oss, de stillsamt löpande,
de som alltid kommer tillbaka
och ropar efter mer och mindre –
en bit av det som färgar livet
du kommer inte gråta falskt
jag kommer inte skratta falskt
vi är i pulsen som alla ser
och i dansen är vi fyra ben
men kroppen är en och samma,
ibland uppe, i mitten, eller nere
när benen viker sig och musklerna
sviker oss och vi ler och ler och
det kvittar vem som ser oss nu,
eller morgon, middag, kväll –
det är alltid skymning nånstans
och där är vi när vi måste skrika
där letar vi den lätta sömnen
och bädden är en rytm som rasar
som varelser i skapelsen rör vi oss
dit vi kan gå sedda eller osedda,
ibland mer äkta än bilderna runt oss
ständigt flackande, ständigt flimrande,
det kvittar, säger vi då och nu
nästa gång är gången för oss
och nästa gång dansar vi igen
och då är smaken ren och god,
vi är två och stilla här vid sidan,
där en spricka rinner genom marken,
där vi blandar våra färger –
som vi själva vill, i dag, i morgon, i natt
2 kommentarer »
26 juli 2006
Sommaren har kommit med en salt bris av olust. Slappna bara av, säger jag. Den är inte över än. Vi badar och skrattar och flickorna retas. Det är som alltid. Som alltid när solen skiner och kvällarna vägrar släppa taget om värmen. Rusningstrafik till lata dagar. Bred ut och koppla av. Förlusta i dekadens. En adekvat belöning för den som förtjänat det. Jag har förtjänat noll. Ungefär så. Tanken kommer oftare. Lekstuga i mer än ett år. Upptrappad likgiltighet.
Jag vet inte hur jag bryter mönstret. En del av mig vill inte ens bryta det som kan kännas så bekymmerslöst och lockande.
Äsch. Det är juli. Vad gör du inne? Varför sitter du vid datorn?
Vi ska bada i kväll. Jag öppnade det här dokumentet för en vecka sen. Tänk själv. Det ena har inte mycket med det andra att göra. På ytan.
Jag är arg och besviken. Det var ett övertramp. Ett fruktansvärt onödigt övertramp. Kan vi lita på någon? Får vi ha våra privatliv i fred? Hur värderar du vänskap och vilka gränser existerar för dig? Jag vet var mina ligger. Kan jag inte lita på att en vän respekterar dem vet jag inte om vi kan vara vänner. Inte som förr.
***
dit till trappan var ljuset på väg
när tre inte lyfte blicken från marken
och alla ord talades osagda i luften
vi sa det finns en brytpunkt
vi kan inte fly den
ens om vi visste var
och dansen är en spiral
trötta nu och nästa gång är samma sak
tre vill inte hoppas på ett kanske
tre vill inte resa sig och gå
nåt är nytt ändå
***
Nej.
Kram
Inga kommentarer »
17 juli 2006
Självtvivel. Självreflektion. Jag blev tvungen att syna mig själv i sömmarna. Therese, alkohol, inproduktivitet, min fasters brev, amoraliskt beteende och leverne. Kan fortsätta lista orsaker. Låter bli.
Jag gav vika. Hon kom tillbaka med besked. Det började kännas bra. Bättre än första gången. I en dag. Sen drog jag. Igen. Fråga mig inte varför, det är för komplext. Hon är borta nu. Det är bäst så.
Så mycket har hunnit hända. Vet inte ens om det är nån idé att rabbla allt. Bara en sak. Igen. Datorn. Är jag på lånad tid nu? Det känns så. Varför? Varför? Varför?
Förresten. Sommarplaza sög precis så hårt som jag visste att det skulle göra. Det kan inte vara lagligt att klämma in så många människor på den ytan. Och det tar bort alla möjligheter till en rolig kväll.
Men nu.
Hej igen. Jag hatar att vara borta för länge. Hej, hej. Stannar du en stund?
Den som ändå kunde stanna ett tag. Men icke. Jag lever. Det rycker från alla håll. Måndagsklubben på Arena i kväll. Liksom förra måndagen. Måste ut, måste bort. Vi hörs mer. Kanske i morgon.
Kram
2 kommentarer »
07 juli 2006
Jag vet inte. Kanske är jag arrogant och frustrerad. Lika mycket kanske är jag sökande och desillusionerad.
Alla som skriver löper risken att bli missförstådda.
Jag inledde en resa i januari. En resa utan tydligt syfte eller mål. Det har varit symptomatiskt för mitt liv de senaste åren. Jag svävar. Ibland på uppåtvindar, ibland på nedåtvindar. Var jag än tar mig känner jag en brinnande lust att tala fritt. Jag vill peka på det som är fel. Jag vill håna det som är fegt. Och så vidare. Struntsamma. Det känns lite påklistrat att försöka prata om sina drivkrafter.
Min blogg. Det här är min blogg.
Den positiva responsen har varit överväldigande. Inledningsvis var det de närmast sörjande som gav mig det stöd jag behövde för att återkomma hit. Efter en tid skedde det jag bara hade hoppats på i svaga stunder av dagdrömmeri; Främlingar började höra av sig. En del har länkat hit. Några har skickat mejl. Ett par har kommenterat. Överlag har det varit människor med en sak gemensamt; de har uppskattat tonen i mitt skrivande, de har skrattat åt satiren, de har velat läsa mer. Mer har jag inte önskat eller bett om.
Just satir är svårt. Speciellt i text. Speciellt när den är utspädd med det verkliga livet. Blandad med det som inte alls är satir. Förvånansvärt många har ändå lyckats hitta kornen och nyanserna och genom det skiljt skitsnacket från allvaret.
Jag skriver inget jag inte kan stå för.
Jag försöker hitta min nisch. Möjligen famlar jag en hel del. Möjligen hade min trogna läsarskara varit större om jag hade fokuserat helt på till exempel satir.
Det är satiren som väcker känslor. Brevet som damp ner hemma i dag känns som den slutgiltiga bekräftelsen på det. En ansiktslös människa någonstans-där-jag-inte-finns kan inte beröra. Det här känns däremot olustigt.
Alla vill bli förstådda. Vad är priset för det?
I min värld känns det alltid för högt. Som att jag måste anpassa mig. Som att jag måste ta för många steg bakåt. Som att jag måste bli den jag inte vill vara.
Jag ville inte ha jobb på Den Där Stora Reklambyrån. Jag ville verkligen inte. Däremot ville jag lämna ett avtryck. Och jag har svårt att se det onda i det. En annan mottagare kunde ha reagerat annorlunda, men det spelar ingen roll. Jag småler fortfarande när jag tänker på det. Responsen från andra har varit sanslöst värmande och inspirerande.
Det finaste jag har hört, det som har betytt mest, det som får mig att tro på en fortsättning, är att jag inspirerar. Tack.
Sedan har vi Duracellkaninen. Alla kan ha synpunkter på den litterära kvaliteten, det har jag själv. Men det är fiktion om ett företag som saknar kontor i Sverige. Det är en idé som kom för en tid sedan. Något jag ville skriva bara för att skriva något. Borde jag ha varit tydligare? Kanske. Borde jag har låtit bli att skriva den? Det är upp till dig att svara på det.
Och det finns falloshumor. Det är pubertalt. Det är kanske onödigt. Det är något som är ständigt närvarande i grabbiga miljöer. Jag tycker att det är fruktansvärt kul, på ett sådant där intetsägande sätt, när man skrattar åt det uppgivet usla och låga.
Allt du läser här är en mix av mig. Självkritik, självgodhet, poesi, fiktion, musik, filmer och serier, satir, låg humor och dåligt kärleksliv. Det är jag. Vill eller kan inte tro att min blogg någonsin kommer stå i vägen för mitt liv. Är bloggen usel kommer ingen bry sig. Är den bra kan den kanske öppna dörrar. Det värsta som kan hända är att inget händer. Det kan jag leva med. Jag måste skriva. Det är allt som spelar någon roll just nu.
Kram
PS. Min hemtelefon är fortfarande ur funktion. ComHem hänger jag så gärna ut. Skärpning!
1 kommentar »
03 juli 2006
Det är olidligt varmt. Nätterna är plågsamma. Dagarna underbara. Ska egentligen inte klaga.
Smög in ett faktafel i “I huvudet på en Duracellkanin”. Mitt minne klarnade till efteråt. Tror jag. Vet inte vad som är vad längre, men jag tror att de har trummor - inte cymbaler. Såtillvida det inte finns en gammal version med cymbaler ber jag å det grövsta om ursäkt.
En otäckt ensam dag är snart över. Jag har klättrat på väggarna. Den obligatoriska svackan efter att ha varit fullt sysselsatt en längre tid. Eller lång och lång. I min värld lång. Annars värdesätter jag min ensamhet, men inte i dag. Alla har varit upptagna. Kigge är inte i Karlstad, samma med John, Micke sommarjobbar, Marcus har problem att reda ut, och så vidare. Och hon jag alltid föreslår saker till tackade som vanligt nej.
Vill nattbada. Jag svettas. Bad när mörkret har fallit är ljuvligt. Den ultimata sommarbekräftelsen. Sommar och romantik. Fast det funkar att bada ensam också.
Givetvis är dialogen påhittad. Behöver du ens fråga? Vi är inte ens nära ett kundmöte med ett så stort företag.
Kram
1 kommentar »
03 juli 2006
I ett konferensrum
JAG
Framför allt annat kände vi att det är dags att förnya ert gamla koncept, att göra något mer vågat, bryta lite ny mark, vara ett snäpp djärvare än era konkurrenter. Vi är helt övertygade om att en bra batterireklam inte måste fokusera på teknisk prestanda, åtminstone inte på ett sätt som dumförklarar betraktaren.
MARKNADSCHEFEN
Okej, spännande. Vi är öppna för nya idéer. Visst, det finns många här hos oss som är sugna på att köra en ny vända med trumslagarkaninen, men jag tog det här jobbet under förutsättningen att få vara med och ändra på saker och ting. Det var framförallt därför jag kontaktade dig och John.
JAG
Jag lovar att du inte kommer bli besviken. Och även om John inte kunde komma med i dag så vill jag att du ska veta att han har varit högst delaktig i vårt förslag.
MARKNADSCHEFEN
Mmm, trist att höra om hans olycka. Jag hade ingen aning om att man kan få skallskador av att påta i trädgården.
JAG
Ibland går allt snett, antar jag.
MARKNADSCHEFEN
Tydligen. Men vad är er idé? Förvåna mig.
JAG
Föreställ dig en utzoomad stadsbild ovanifrån, möjligen i svart/vitt. Kameran gör en långsam åkning ned mot staden, samtidigt som vi hör en dyster röst:
“Jag var precis som alla andra, men jag hade ambitioner. Jag jobbade och slet hårdare än de flesta, och till slut kom dagen då jag blev uppkallad till chefen. Det var min tur nu, sa han. Mitt slit hade lönat sig. Jag skulle bli någon. Och inte vem som helst! Jag skulle få ikläda mig rollen de flesta inte ens vågar drömma om. Jag skulle få bli en Duracellkanin.”
Och här har kameran nått in till våra kära berättare, en man i en nästan avantgardistisk kaninkostym, komplett med de klassiska cymbalerna. Gatorna runt om är fulla av andra människor i liknande kaninkostymer, men alla saknar cymbaler. Rösten fortsätter:
“I början var det allt jag hade drömt om. Jag märkte en nyvunnen respekt hos de andra kaninerna. Den högre lönen kändes ljuvlig på kontot. Allt var frid och fröjd, en riktig dröm. Det spelade inte så stor roll att jag fick jobba längre dagar än de andra testkaninerna, att de fick gå hem i samma stund som deras armar slutade trumma. Jag ville jobba, och jobba fick jag.”
Här gör vi ett instick med bilder på vår berättare som står och monotoniskt slår ihop sina cymbaler medan hans kollegor lämnar testanläggningen. Och han fortsätter:
“Men en dag kom mardrömmarna. Jag vaknade av ljudet från cymbalerna. Min dyra lägenhet kändes tom och ödslig. Plötsligt insåg jag att vännerna var borta. Plötsligt var jag gammal, men fortfarande ungkarl. Jag började se sånt jag inte hade sett förut. Jag började lägga märke till barnen som lekte på gatorna. Jag såg de älskande paren som gick hand i hand. Och jag kände mig fjättrad! Förstår du? Fjättrad vid ett öde som jag inte längre kunde styra. Varje dag är den andra lik. Jag vaknar och går till jobbet. När skymningen sedan länge är förbi traskar jag ensam hemåt, för att få ett par timmar sömn. Däremellan är jag fjättrad till att slå mina cymbaler tills energin i min ryggväska har tagit slut. Och det sker inte i första taget. Jag skulle göra allt för att få tillbaka jobbet som testkanin åt de andra fabrikaten. Vad som helst.”
Det han säger ackompanjeras av bilder som stämmer med orden. När han slutar prata avslutas filmen med att han går in i solnedgången, långsamt slagandes sina cymbaler. Om du tänker Roy Andersson eller Ingemar Bergman så kan du få en klarare bild av tonen i filmen.
MARKNADSCHEFEN
Jaha, jag förstår.
JAG
Bra!
MARKNADSCHEFEN
Hmm. Är det här ett skämt?
JAG
Vadå? Nej, nej. Ser du inte poängen?
MARKNADSCHEFEN
Vilken poäng? Det lät som ren och skär dynga. Det lät som självmord för hela vår försäljning!
JAG
Varför tror du det?
MARKNADSCHEFEN
Men förstår du inte? Vi har genom året byggt upp en renommé hos våra kunder. Folk i allmänhet har en väldigt positiv bild av våra batterier. Oavsett vad siffror i tester visar så är folk säkra på att våra batterier räcker längst. Vad skulle de få för bild av det här? Våra batterier är manodepressiva? Skämtar du?
JAG
Ursäkta, men jag tror att du missar poängen. Det här har potential att bli en klassiker. Nej, det är inget skämt. Vi tror att nåt sånt här kan få människor att reagera, att snacka om det med sina vänner och sånt. Du vet, poängen kommer ju fram. “Våra batterier är så bra att våra testkaniner får jobba ihjäl sig.” Det kanske låter som ett dumt budskap, men det är kaniner vi snackar om. Dels gör det narr av ert gamla koncept, och dels är det humor på så många andra plan att jag inte ens kan börja förklara det.
MARKNADSCHEFEN
Jag tror att det här mötet är över nu.
JAG
Va? Skämtar du nu? Varför tar du mig inte på allvar? Förstår du hur mycket tid vi har lagt ner på det här?
MARKNADSCHEFEN
Tid? Det är ert problem i så fall. Just nu känns det som att du slösar min tid.
JAG
Du håller på att tacka nej till en gyllene kampanj just nu. Vill du bli känd som mannen som tackade nej till The Beatles? Vill du det?
MARKNADSCHEFEN
Jag vet inte ens om jag vill svara på det där. Har du någon värdighet i kroppen så går du härifrån nu.
JAG
Hur kan du prata om värdighet? Vad är värdighet för dig? Ord om förändring, för att sedan fega ur? Herregud, kan du inte ens tänka på saken?
MARKNADSCHEFEN
Det finns inget att tänka på. Var snäll och gå nu. Jag vill inte att det här blir otrevligare än det redan är.
JAG
Du är en fåne. En liten osäker byråkrat. Nu är jag glad att du inte vill ha idéen. Inte en chans att vi vill jobba med ett företag som anställer någon som du.
MARKNADSCHEFEN
Kul, kul. Jag ringer vakten nu.
JAG
Bemöda dig inte. Jag hittar ut själv. Jävla idiot.
MARKNADSCHEFEN
Försvinn.
4 kommentarer »
02 juli 2006
Välkommen till juli. Solen skiner och jag är helt singel igen. Vi avslutade det hela i fredags. Hon tyckte att vi kunde ta ett par dagar och fundera över framtiden. Jag sa att det inte fanns någon framtid och därför ingen anledning att fundera. Vare sig mer eller mindre. Inga hårda ord. Ingen bitterhet. Det känns bara skönt nu. Befriande. Det tände aldrig till. Det blev inget mer än fysisk attraktion. Det räcker inte för en person som uppskattar vissa aspekter av sitt liv så mycket som jag gör. Nu vet du det.
Fast jag är medveten om att jag aldrig gav henne en chans. Blotta vetskapen om att det finns andra, en annan, som intresserar mig mer var nog för att distrahera bort henne från spelplanen.
Två dagar i teaterparken. Två kvällar ute. Vilken helg. Jag är utmattad.
Vi uppfann en ny sport i dag. Åtminstone på papperet. Pök-brännboll. Fråga inte.
Okej, det börjar bli lite spooky. Som jag sagt tidigare så ser jag hur folk kommer till min blogg via till exempel google. Vem eller vilka söker på mitt namn? Va? Kom igen. Jag är inte känd för något alls. Ens en enda som söker efter mig är fascinerande nog. Det var bra många fler i juni. En lite oroväckande siffra. Vem har jag retat upp?
I kväll lyssnar jag på Kent. Rent allmänt. Ingen speciell låt.
Tandhygienisten skällde på mig för mina tobaksvanor. Sedan kollade hon min mun och blev uppriktigt imponerad. Men givetvis, den trasiga tanden ska lagas. Sex hundra för rutinbesöket i onsdags. Vet inte vad det kommer kosta på torsdag. Sommaren blev precis lite fattigare.
Mer till veckan. Mer av allt. Vi hörs då.
Kram
1 kommentar »