Arkiv för juni, 2006
28 juni 2006
Hur marknadsför vi klubben för inbördes beundran? Vi har äntligen något att fundera över. Resultatet av gårdagens första möte. Inga pengar är inblandade, inte ens en garanti för att jobbet blir vårt. Men vi har inget att förlora på det. Just där finns moroten. Vi kan presentera precis vad som helst. Förra året skickade de ut en enkel inbjudan gjord enligt Standard 1A. Förra året var de precis så trista som alla väntar sig att de ska vara. Alla applåderar artigt. Länge leve vår kära marknadsförening.
We be crazy, man.
Eller, galenskap i sig självt är inget vi strävar medvetet efter. Det råkar bara falla sig som så. Det görs fruktansvärt mycket vital reklam runt om klotet, men banne mig om vi sett mycket av den här i skogen. Gårdagens andra möte väckte nytt liv i tankarna. Vi drog till Perra och fann fler tankar liknande våra än vad någon av oss hade väntat sig. Det här kan bli kul.
Lusten finns. Var är energin?
Therese kom tidigt och stannade hela kvällen. Therese sov över och drog upp mig tidigt. En av oss har ett jobb att ta sig till. En av oss kunde inte somna i natt.
Tandläkaren klockan två i dag. Har inte varit där sedan det var gratis. Kan det ha gått sex år? Vad kommer de hitta? Det vill säga utöver tanden som gick sönder för flera månader sen. Hade inga planer på att boka en tid, men jag måste ge vika för min mors logik den här gången. Det blir dyrare ju längre jag väntar. Syrran åkte tydligen på fyra tusen spänn för en tid sedan. Varför är det så? Var finns den givna skillnaden mellan tandvård och annan vård? Rövläkare. Rövarläkare.
Och jag orkar inte med Sommarplazas premiär i kväll. Någon onsdag lär du se mig där, men inte denna. Stället är haussat i bott. De släpper in för många gäster. Ingen kan umgås. Ingen kan andas. Glöm baren. Det är bara en stor måste-stämpel. Ingen minns hur det blev så. Karlstads sämsta nattklubb. Faktiskt. Och någon borde stjäla deras förbannade husvagn. Dagarna i teaterparken blir sämre samma stund som Sommarplaza ger sig ut på turné. Du badar, njuter, lapar sol, umgås. Kanske har du en liten strandradio med dig. Plötsligt dyker en styggelse av rang upp, pumpandes musiken som Gud glömde. Ridå.
Ernest Cline är en skön apa.
Du klickade väl? Nu när jag börjat anstränga mig, skapa länkar på riktigt och så vidare? Lata apa.
Sex år. Jisses. Tiden har rusat.
Kvarteret Almen var allt som stod kvar av Karlstad efter branden 1865. Där bor mor och far sedan ett par år. Där bor en massa andra blötdjur. Du vet, de där som ser lite finare ut än andra apor. Men förra året lyckades de dra dit ett par riktigt prominenta jazzmusiker. Just där och då klagade jag inte. Det gör jag inte i morgon heller. Jag hoppas solen skiner. Jag hoppas maten är god och vinet rött. Anti-snobb kan jag vara alla andra dagar under året.
Stackars Spanien. Heja Ukraina.
Kram
Inga kommentarer »
26 juni 2006
Klockan var satt på nollåttafemton. Söndag. Det var molnigt och tyst. Allt kändes sådär lagom konstigt och stelt. En vecka hade passerat. Vi var fortfarande främlingar och just där och då märktes det extra tydligt. Jag visste inte hur jag skulle titta. Hon såg nervös ut. “Jag följer dig till bussen” sa jag. “Jag ringer dig i kväll” sa hon. Och det gjorde hon. Det var bättre då. “Jag saknar dig” sa hon.
Saknad är ett mångfacetterat begrepp. Jag saknar henne också. Varför inte? Vi ses i morgon. I dag försöker jag reda ut saker och ting med mig själv.
I morgon har vi ett morgonmöte med IC Sweden. Nummer femtio i ordningen. Typ. Det händer sällan något alls. Vi rör oss i periferin. Jag vill höra startskottet knalla. Fredda och Joel. Jag och John. En kompetent mix. Efter mötet kilar vi över till Per. Det är mer intressant. Där snackar vi dampigt kreativ snubbe. Idéerna flödar. Varför inte börja bygga något större direkt? Ett konglomerat av unga kreatörer, förmögna att sparka de orörliga byråerna i skrevet? Tiden får visa vägen.
Och välkommen Per. Kul att du är här.
Drog hem två nya sommarserier. “Windfall” kan du glömma. “Saved” borde du spana in.
Varför i helvete fick Ronan Keating göra en cover på Goo Goo Dolls “Iris”? Hans version låter som just en cover av ett coverband. Något du skulle kunna höra på en studentbal eller ett bröllop. Varför i helvete gör man en cover utan att försöka tillföra något eget? Och varför i helvete gör man en cover av en låt som fortfarande är färsk i folks minnen?
Det är stor skillnad på att sakna och att längta.
Lördagen var totalt avslagen. Alla deppade på förfesten. Nattklubben kändes nästan tom. Men hon var där. Hon jag ville se där. Hon jag inte ville se där just den kvällen.
Sverige skulle förlora. Det var givet. Däremot skulle de inte förlora helt utan heder. Visst var domaren ett stolpskott, men det ändrade inte på någonting. Sverige var ett större stolpskott. Till och med ett skott långt utanför närmsta stolpe. Ett skott bland molnen. Henkes sumpade straff förändrade heller ingenting. Lagerbäcks bristande mod att satsa framåt var betydelselöst. Det var spelarnas fel. Stjärnornas fel. Zlatan börjar likna ett skämt på planen. Henke håller redan allsvensk klass. Freddie springer och springer, men vad gör det när han springer i onödan? Vi kan vara nöjda med avancemang från gruppspelet. Som fotbollsnation kan vi svenskar inte kräva mer.
Orkar inte hålla på England. De är för trista. Jag hoppas på roligare fotboll under de återstående matcherna. Heja alla!
IC Sweden har en grym espressomaskin. Riktigt sotis.
Min hemtelefon fungerar inte. ComHem övertygar aldrig.
För första gången har det slagit mig att Karlstad kanske är fel stad. I alla fall just nu. Det är bara en tanke. Än. Vad ska jag annars göra? Som du bäddar får du ligga, säger man. Det är en soppa. Ingen litar på någon.
Varför i helvete?
Jazzkväll på torsdag. Ljuvligt. Mer om det följer under veckan.
Som du ligger får du bädda.
Christian har skaffat en blogg. Spana in: cek.blogg.se
Det som irriterar mest just nu är att tre års uppbyggnad av ordlistan försvann med kraschen. Alla små ord är borta. Rödmarkeringarna som dyker upp stör mig fruktansvärt. Mitt eget namn, till exempel. Wildenstam. Inte då. Givetvis inte. Men det är över tre år sedan jag lade till namnet i ordlistan. Det och tusen andra ord jag använder i mitt dagliga språk. Vardagsbekymmer.
Det finns alltid ett “Varför i helvete?”.
Ska vara här lite mer nu. Lågan är tillbaka. Tror jag.
Kram
4 kommentarer »
24 juni 2006
Fotboll, fotboll, fotboll. Mindre än två timmar kvar till matchen. Om ett par timmar är VM över för den här gången. Ungefär så optimistisk är jag.
Glad midsommar vännen.
Jag stannade hemma. Konserverade mig. Smuttade på lite vin. Pratade. Umgicks. Hon heter Therese. Vissa kallar henne Thirre. Den här veckan har varit intensiv. Det kanske blir så när tiden är lånad. En repris av Spanien. Efter sommaren flyttar hon. Inte mycket att säga om det. Inte mycket alls.
John drog till Stryn för att åka snowboard. Lite makabert, eller är det bara jag? Nästa vecka är det i alla fall dags att hugga tag i företaget igen. Min dator verkar fungera fint nu. Förstå min lättnad.
Den riktiga festen är i kväll. Efter fotbollen. Jag är laddad. Det var poolparty i går. Jag var bjuden. Vissa komplikationer existerade dock. Jag orkade inte.
Har en klump i magen. Vill inte, inte, inte. Sverige förtjänar en framgång. Fast just det här mästerskapet känns det som att vi förtjänar det lite mindre än i de två senaste. Senegal, Holland. Dö.
Och jag kan inte skriva just nu. För många tankar, för få sätt att uttrycka dem på. Jag återkommer i ärendet. Ville bara visa att jag lever.
Kram
Inga kommentarer »
20 juni 2006
Hej, hej, hemskt mycket hej. En himla massa rabblande följer.
Du kanske förstår hur datorstrulet har upptagit hela mitt fokus. Det otänkbara inträffade. Är osäker på om det fortfarande inträffar. Har testat allt. I går gjordes det sista rycket. Plockade isär datorn, rengjorde överallt, skruvade ihop den igen, nollade hårddisken och installerade om systemet för fjärde gången. Allt verkar väl nu. Det gjorde det för fyra dagar sedan också. Håller tummarna.
Du kan roa dig med två av Johns bilder från i går:
http://www.flickr.com/photos/joln/170465729/
http://www.flickr.com/photos/joln/170465825/
Lämnar datorn för en stund nu. Kraschar den igen måste jag köpa en ny. Vidare till något annat. Tack. Tack alla som har hört av sig angående min bror. Det var ett otäckt och kaotiskt dygn. Två dagar innan hans tjugoårsdag. Och nej, händelsen är inte överdriven av media. Det kunde ha slutat riktigt illa. Än vet vi inte hur illa ställt det är med hans axel. Jag har egna erfarenheter av trasiga leder. Min bror kan få dras med besvär under resten av livet, allt på grund av en snål nattklubbsägares slarv.
Har du ingen aning om vad jag snackar om? En länk till en av alla artiklar följer här:
http://vf.se/vf/docs/visa.asp?artikelID=86099
Dan kom, festade och åkte hem igen. Tolv dagar susade förbi. Han har nio månader kvar av sin resa. Dagarna här verkade han mest spendera i en dimma av stress, åtaganden och jetlag. Lagom till att han började slappna av var det dags att dra igen. Nio månader kan inte gå fort nog.
På Arlanda var jag nära att hamna i handgemäng med en ilsken taxichaffis. Det är inte klokt hur vissa människor tar det på sig själva att förpesta livet för alla andra, på grund av deras egna små misslyckade liv. Jag och Christian stod i ankomstterminalen och väntade på en försenad Dan. Zamzon var trött efter resan och vilade sig mellan våra ben. Det är möjligt att han inte fick vara med där, tjugo meter innanför entrén, men ingen ur flygplatspersonalen sa ett dyft - inte ens när vi var framme vid informationsdisken. Ingen sa något alls, förutom nämnda taxichaffis. Plötsligt började han gasta över terminalen. Zamzon skulle ut därifrån och det skulle ske direkt. Däremot var han inte intresserad av att komma fram och prata om det. Tio minuter senare gjorde han ett nytt försök, bland annat genom att försöka blanda in en polis. Polisen kunde inte ha brytt sig mindre. Till slut gick jag fram till honom, när han ännu en gång vägrade ta sina problem öga mot öga. Sen höll han käften. Typ.
Jag är en ganska snäll grabb. Faktiskt.
Min musik är borta, liksom en massa annat. Som tur är finns det mesta uppbackat på iPoden, även musiken. Det krävs dock lite arbete för att plocka fram den. Radion är påslagen för första gången sedan typ någonsin. Radio suger.
Lillens mobil gick sönder i lördags. Det var delvis mitt fel. Typiskt.
Min knäskada slogs upp i torsdags. Jag fick världens kortaste fotbollskarriär. Micke övertygade mig att hoppa in som målvakt i deras korplag i tisdags. Jag har aldrig spelat fotboll, annat än under grundskolans gymnastiklektioner. Det gick ändå rätt okej. Målvakt är den naturliga positionen för en idrottsinvalid som jag. Och det var kul. Så kul att jag ställde upp i torsdags igen. Dum idé.
Rabbel, rabbel.
Christian satte sig på ett tåg till Gävle klockan nollsexarton i morse. Vad gör man inte för intressanta flickor? Det är i och för sig mer än vad jag skulle göra, men en del av mig förstår honom. Det jag inte förstår är hur en människa kan bjuda in en annan människa och sedan inte ens svara i sin telefon. Christian, kom hem nu. Fotboll i kväll. Vill inte se den ensam.
Kontot gapar tomt, men jag har nya skor.
Och hon stod där utanför Nöjes i lördags. Du ser harmlös ut, sa jag, vill du vara min vän och det ville hon. Livet är som livet är. Situationer kommer och går och det är just mitt problem. Det är redan tidsbegränsat, det kommer inte bestå. Och jag undrar, undrar, undrar hur det skulle vara om jag fick träffa dig istället. Du vet, du som inte är som de andra. Du som inte skulle försvinna.
Eller så drömmer jag. Alla drömmer. Vissa åker tåg, vissa ligger still. Det är egentligen samma skit och jag är en skit.
För alltid? Jag hoppas inte det.
Kram
4 kommentarer »
12 juni 2006
Vet inte om jag hinner avsluta det här. Är på lånad tid. I datorns våld. Det skedde i går kväll. Min trogna Powerbook, datorn som under tre år aldrig har krånglat, lade av. Stendöd. Har fått i gång den ett par gånger nu. Samma resultat varje gång. Efter ett par minuter slutar allt fungera. I morgon ska jag och John försöka lösa problemet. Be för att det är mjukvarubaserat.
Och ursäkta mitt frånfälle. Det är verkligen inte rätt tillfälle. Någonstans. Min värld är skoningslöst kastad omkull. Fan också.
Är jag inte här i morgon kan du räkna med att jag är på uselt humör. Rädda mig. Du, du, du. Jag, jag, jag. Nu, nu, nu.
Kram
6 kommentarer »
07 juni 2006
Okej. Det är två saker från gårdagskvällen som måste nämnas. De inträffade med ett par minuters mellanrum. Surrealism på hög nivå.
1. Ica Wallinders, Norrstrand, Karlstad.
Jag och Christian plockar lite lösgodis. I kassan passar jag på att be om en snusdosa, när jag ändå befinner mig hos en tobakshandlare (normalt köper jag mitt snus i en annan butik, ni som snusar/röker förstår vad jag menar med tobakslojalitet). Kassan är bemannad (bekvinnad?) av en tjej i min egen ålder. Hon ser drygt på mig innan den redan klassiska frågan kommer:
- Har du legitimation?
I kassan sitter lappen som finns i så många andra butiker. “Är du under 25? Var beredd att visa legitimation.”. Jag är inte under 25. Jag ÄR 25. Jag har visat leg ett fåtal gånger under hela mitt liv, tonåren inräknade. Jag vet inte vad som driver en kassörska att fråga en välväxt, hyvelrakad, skäggbeklädd herre som jag efter leg. Only God knows why. Jag kunde inte låta bli att först skratta henne i ansiktet, sedan dra fram leget så långsamt jag bara kunde. Hennes ansiktsuttryck ändrades inte för ett ögonblick.
2. På väg från Ica Wallinders mot centrum, Norrstrand, Karlstad.
Kära vän. Jag har sett det med egna ögon. Jag har sett det hända en meter från mig. Ingen trickfilmning, inga omtagningar. Zlatan är inte unik. Faktum är att han plötsligt sjönk ett snäpp. För vad kan sägas när Christian “Träben” Ek, den gamle liberon i Torsby IF, nonchalant upprepar hans senaste gimmick? Du kommer ihåg tuggummit? Du kommer ihåg den viral jag nämnde, som spreds som en löpeld över nätet och via folks tungor? Zlatan “Allt Carew kan göra med en fotboll kan jag göra med en apelsin” Ibrahimovic, Sveriges hopp under stundande VM, har fått konkurrens från en snubbe klädd i piratshorts, luvtröja, solglasögon och Lacoste-skor.
- Ska jag testa? frågar han mig. Jag svarar nåt i stil med “varför inte” och han spottar ut tuggummit i luften, tar ner det med foten, studsar upp det på låret, ner på foten, en studs till med foten och rakt upp i luften. Ögonblicket senare ligger det åter i hans mun.
Bocka och buga. Eller nig fint. Vännen min. Övriga kommentarer är överflödiga.
Nu drar jag till Stockholm. Ses vi ute i morgon?
Kram
1 kommentar »
06 juni 2006
Hur kul är det att tolka siffror? Uppenbarligen jätteskoj. I dag är den stora dagen för alla livrädda stackare. Blivande föräldrar världen över hoppas att deras ungar inte ska födas just i dag. Med mera.
999
Ställ dig på huvudet om du vill att jag ska vara lite ond.
“Running Scared” är Wayne Kramers nya rulle, mannen bakom den helsköna, men ack så förbisedda “The Cooler”. Såg den förstnämnda i natt, när tankarna behövde stängas av. Halvvägs in i filmen var jag eld och lågor. Det kändes briljant. En rejäl action som inte följde alla givna ramar, som använde ett spännande bildspråk och en intressant berättarteknik. Paul Walker, mannen mest känd från “The Fast and the Furious”, visade dessutom att han besitter en gnutta talang. Allt väl. Det började likna en kultklassiker. En sådan där sak som tonårspojkar går runt och efterapar, precis som att jag en gång i tiden vevade “Pulp Fiction”-citat till både höger och vänster. Och jag säger “det började likna”… Sedan kom upplösningen. Du vet, det där avgörande ögonblicket när något står eller faller. “Running Scared” föll. Hårt. Jag vägrar rekommendera filmen till någon. Vi borde alla slippa den feghet som Wayne Kramer visar upp att han besitter. Du kan inte måla upp en smutsig fasad, ge din huvudkaraktär en tvivelaktig aura av godhet, och sedan ändå vända allt på ända utan att ha gett publiken en chans att följa med i svängarna. Det finns en kardinalregel om att oväntade slut endast fungerar när de trots allt har planterats tidigare under filmen, oavsett om vi som betraktare har lagt märke till det eller inte. Bryan Singers “The Usual Suspects” är filmvärldens kanske starkaste exempel på när just detta lyckas. Tyvärr finns det hundratals exempel på när regissörer misslyckas. “Running Scared” är ytterligare en film att lägga till högen av misslyckade aha-upplevelser. Den här gången kändes det lite extra frustrerande.
Jag lärde känna Christian förra sommaren. Under hela tiden har han effektivt lyckats hålla sig undan kvinnobekymmer. Nu visar han att när en man väl sänker garden så kommer smockan. Det är så typiskt. Hans problem är långt från mina, men påminner ändå om varför det har blivit så svårt. Du vet, att vara sjutton-arton och förväxla erektionen mellan benen med äkta känslor. Det var lite enklare. Kanske lite renare. Nu finns bara tvivel. För mycket tankar. Cynism. Rädsla, o ja. Jag skäms inte ens över att erkänna det. Jag räds inget, utom just att förlora den hand jag sträckt mig efter. Därför sträcker vi oss inte. Killar som jag och Kigge (sura inte ur nu, var glad över ditt smeknamn!). Vi rationaliserar bort de vi möter, till den milda grad att alla blir samma urblekta karbonkopia av ett kvinnoskal. Men säg den lycka som varar. Eller den mur som aldrig rasar.
Säg mig hur sådana som vi kan bryta våra mönster.
I går kväll skulle jag skriva om reklamköpare som inte behöver köpa reklam, i första hand alla företag som investerar i dyra hemsidelösningar utan att ha en enda tanke bakom satsningen. Tar det nu istället. I korthet. Har redan andra tankar i skallen.
Men i alla fall. Det finns en uppsjö av små reklambyråer runt om i landet. Gemensamt för dessa är att de alla har kastat sig över det nya mediet Internet för att inte gå miste om något - och de har fört sitt gamla tänk från produktbroschyrer och liknande vidare direkt till nätet. Hur många sidor har du besökt som följer kommande mönster?
“Startsida - Nyheter - Om oss - Historia - Kontakta oss”
Hur många sidor har du besökt som inleder med:
“Hej och varmt välkommen till ******, din ***** i cybervärlden. Här kan Ni läsa mer om oss och våra produkter. Vi hoppas att Ni skall uppskatta vår nya hemsida och att Ni kontaktar oss genom antingen e-post eller kanske slår en signal, så att vi kan mötas över en kopp kaffe. Mvh, Personalen”?
Tyvärr för många. Jag ser dem dagligen. Och jag vet exakt vilken typ av byråer som producerar skiten. Jag jobbade på en i över tre år. Där var grundformeln något i stil med: 1. Leta upp en kund som saknar hemsida. 2. Kontakta kunden och boka ett möte. 3. Ägna flera timmar åt att övertyga kunden att den inte kan leva utan en hemsida. 4. Producera megalösning som mångdubblar kundens budget för marknadsföring. 5. Ägna veckor, månader och år åt att intyga för kunden att det var en bra investering.
Och så fortsätter det. Poängen är att de flesta företag på sin höjd behöver max en sida med kort information och kontaktuppgifter. Det blir någon tusenlapp per år i omkostnader. Grannens son kan formge sidan. Små butiker, tjänsteföretag med flera, behöver inga stora lösningar, lika lite som att de tidigare INTE har investerat i tjocka produktkataloger eller dyra reklamfilmer. Nya tider innebär alltid nya sätt att blåsa kunder på. Jag och John har redan tackat nej till ett par chanser (?) att göra liknande sidor. Det är inte så att vi inte behöver de tusenlappar det skulle handla om, för tro mig - det gör vi! Istället är det så att vi redan för två år sedan lovade varandra att aldrig kontakta ett företag vi själva inte anser behöver en bättre hemsida. Som tur är finns det gott om större företag som inte utnyttjar nätet efter bästa förmåga. Det är dem vi ska inrikta oss mot.
Det går dock riktigt långsamt.
Ska bli riktigt kul att träffa Dans båda systrar igen. Speciellt som att Dan alltid blir så irriterad av vår flirtiga jargong.
Nu blir jag förmodligen borta i ett par dagar. Du klarar dig väl?
Kanske skrämmer det dig. Kanske inte. Jag saknar dig i alla fall. Självklart jättedumt.
I dag ska du lyssna på “The Mule” med The Magic Numbers. Det är nästan en order.
Kram
4 kommentarer »
05 juni 2006
Ja, ja. Oftast ett skämt. En gammal reklamdänga. Undrar ändå, är det kanske inte så att vi män av någon genetisk anledning drabbas hårdare av just förkylningar? Det känns så. Småsnuviga flickor är ingenting mot en totalt utslagen man. I går vaknade jag helt igentäppt. Klockan ringde nollsjutrettio. Det var dags att ta sig upp. Ett par timmar sömn fick jag. Hade kunnat sova bort dagen. Andades genom munnen. Kroppen var genomsvettig. Och syrran skulle flytta. Bara att bita ihop. Jag beklagar mig i dag istället. Hela kroppen värker, förmodligen en kombination av de tunga lyften och den ökade graden av förkylning. Men på onsdag är jag frisk igen. Det är bestämt. Vi drar till Arlanda. Den förlorade brodern kommer hem. Jag ler redan.
På torsdag är det student. Dans yngste bror är den lycklige. Vi får en orsak att festa. Funny.
***
Det är rörigt.
Avbryter det jag tänkte skriva om i kväll. Tar det en annan kväll.
Det är rörigt.
Kram vännen
1 kommentar »
03 juni 2006
Det är som att lära sig gå igen. Och i går fick jag gå. Vissa kallar det en promenad. Jag kallar det att skratta.
Det blir en lugn lördagskväll. Efter sjöslaget i torsdags behövs det. I morgon ska jag dessutom upp tidigt för att hjälpa syrran flytta. Christian ska ut i kväll (alkisvarning!) och jag får lite tid för mig själv. Eller vi får lite tid borta från varandra. Hur du än väljer att se på saken. Det nya paret i vindsvåningen. Grannarna undrar nog.
Karlstad har tillräckligt många invånare för att det inte ska kännas som en liten håla. I själva verket är Karlstad en riktigt fantastisk stad. Oavsett var jag hamnar i slutändan (vilket mycket väl kan vara Karlstad) så kommer staden alltid ligga mig varmt om hjärtat. På senare år har stadskärnan livats upp ordentligt. Överlag finns det inte mycket att klaga på. Helt okej utbud av butiker, kaféer, nattklubbar och så vidare. Men, självklart finns det ett men. Det var perfekt försommarväder i dag. Vi gled genom ett par butiker, slog oss ner på en uteservering, slukade kulglass, stirrade på fula killar och fina flickor. Sedan hämtade vi Zamzon. Dagen var för fin för att glömmas bort. Där närmar vi oss ett problem. Du promenerar genom centrum på fem-tio minuter. Sedan promenerar du tillbaka. Vill du inte vara en fåntratt tar det slut där. Det verkar finnas en spärr hos karlstadbor som hindrar oss från att färdas norr om torget. Vid Kungsgatan tar det slut. Alla försök att etablera liv och rörelse i nordstan faller platt till marken. Drottninggatan har nästintill total dominans. Snart invigs Mitt-i-city. Då kan vi räkna med att centrum krymper ytterligare. Jag förstår det inte riktigt. Har varit i många städer som till invånarantalet liknar Karlstad, men ingen stad har lika liten stadskärna. Är värmlänningar Sveriges lataste folk? Banne mig om det inte är så. Jag är ett gott exempel. Snark.
Mer Pink Floyd. “Wish you were here” från albumet med samma namn. Perfekt en dag som denna. Andra dagar också. Till och med alltid bra.
Ilska. Ilska över små vardagsmisstag. Som att spilla en full kopp kaffe över det nya, vita linnet. Ytligt, visst. Ilska ändå.
Christian blir sur när jag kallar honom Kigge. Jag skulle bli glad. Vill också ha ett smeknamn. Kom igen nu. Philip. Frippe? Fille? Fantasilöst. Dr Phil? Plagiat. Sälen? Nej, har inte kvar den magen längre. Men det fanns ett par i laget som ville etablera det namnet. Som tur är lyckades de inte. Men vad? Förslag? Jag röstar på Peter Pan - pojken som aldrig ville bli vuxen. Eller inte. Förslag, förslag, förslag. Kommenteringsfunktionen kommer gapa tomt. Eventuellt försöker fröken Solöga vara lustig.
Avskyr Bergvik. Avskyr allt det står för. Snart kommer Ikea dit. Centrum krymper ytterligare. Jag vill inte bo i USA-light.
Är redan rastlös. Behöver en lugn kväll. Ändå. Blir eventuellt en promenad till förfesten. Väggklättrandet tar över snart. Återstår att se. Fast jag är verkligen ingen morgonmänniska. Döden i en liten ask.
Väck mig.
Kram
3 kommentarer »
01 juni 2006
Bloggens sjätte månad. Sweet.
Christian är här. Ligger och sköter sig på soffan. Han har köpt mitt sällskap i kväll. Sista studenttorsdagen för säsongen. Kalla mig gärna manshora, det stör mig inte.
Arena, Arena, Arena. Alla fina flickor ropar “Arena!”. Varför inte du? Men sötare pirat har jag aldrig sett.
Det drar ihop sig. Kan bli en legendarisk natt. Eller falla platt till marken. Gillar egentligen inte alls tanken på att bli bjuden. Ingen kan ta ifrån mig mina uppfattningar om kvinnligt och manligt.
“Shake That Ass” av Eminem och Nate Dogg är kvällens låt. Gissa varför.
Och nu lite aktuella saker ur mitt liv och mitt huvud.
Fakta: Jag har tio kronor och sextio öre på kontot.
Fakta: Mina skor är nedslitna. Och de luktar.
Fakta: Jag har inte skrivkramp längre.
Fakta: Vi har inga kunder.
Fakta: Livet är bättre än på mycket länge.
Fakta: Zamzon är söt.
Fakta: Den här listan är poänglös.
Fakta: Jag skrev den ändå.
Skulle egentligen skriva lite om alla fascinerande människor som halkar in på min blogg via till exempel google. Skrev ju kort om blommornas språk häromdagen. Det fyllde tydligen ett behov. Tio personer har redan hittat hit tack vare det. En ursäkt är på sin plats. Jag hoppas att ni hittade en bättre förklaring annorstädes. Man ska inte skämta om allvarliga saker som frierier och uppvaktningar. Kärlek är livets stöttesten. En väl vald bukett kan vara skillnaden mellan lycka och katastrof. Lycka till. Vi ses i ett annat liv.
Men ni som hittat hit via Håkan Nesser kan, ärligt talat, dra åt helvete.
Henning Mankell. Jan Guillou. Marie Fredriksson. Liza Marklund. Johanne Hildebrandt. Listan kan göras mycket längre, men ni som hittar hit via de namn jag nyss skrev kan också dra åt helvete. Eller Deje. Det är ungefär samma sak.
Christian ropade precis till mig från soffan. Han ser på “Fun with Dick and Jane”. Behöver inte säga vad jag tycker om filmen. Det han ville var att dela med sig av en tanke: “Rolig replik. ‘Vi borde ha sex! På lördag.’. Tänk när vi blir så, Philip.”. Vilken deprimerande tanke. Jag har nästan glömt hur det blir när ett förhållande går i träda. Usch. De borde uppfinna ett piller som förhindrar sådant. Faktiskt.
Fyrtio minuter. Tack. Jag behövde prata. I fyrtio minuter.
Skaka på rumpan nu.
Kram
5 kommentarer »