Arkiv för april, 2006
« Tidigare artiklar
30 april 2006
Ljuvligt banal vardagspoesi. Håkan Hellströms “Nu kan du få mig så lätt” är helgens låt.
Vill inte gnälla för mycket. Vill inte ge sken av att vara deppig. Jag är mest ilsken. Arg och besviken. För mycket på en gång. Räkningar jag inte kunnat betala. Sömnproblem. Tom kyl. En tand som gick sönder. Dagens migränattack. Ovanpå det tankar jag inte vill ta itu med riktigt än.
Det är en ursäkt dold av svepskäl.
På tisdag är vi ett officiellt företag. Tror jag. Det är svårt att få raka besked från Ams.
Nu kör vi. Fem månader. Nedräkningen har börjat. Jag känner kniven mot strupen. Det har potential att bli ett riktigt äventyr. Philip och John. Tror jag det.
Gudskelov för de människor som får mig att tänka på annat ibland.
Sommaren kan inte komma fort nog. Speciellt juli. Ombildningen till bostadsrätter kommer sänka min hyra rejält. Mer än jag kunnat hoppas på. Det beskedet var veckans glädjeämne. Priset de begär för min centrala vindsvåning är löjligt lågt. Mor och far skrattade. Om det krävs får de skriva på hos banken. Lyan ska bli min. Sen kan jag bo kvar så länge det passar mig och efter det göra mig en rejäl hacka. Det du. Ibland ska man ha flyt.
Behöver piller. Det bankar. Kom över med ett par, du som har så många.
Kram
Inga kommentarer »
27 april 2006
Jag har inget att säga som du vill höra. Håll till godo med en novell jag skrev i januari 2005. Den heter “Återbetalning”. Du hittar den nedan.
Det är inte ditt fel.
Kram
Inga kommentarer »
27 april 2006
Visst. Jag går med på det. En klinisk längtan för den omedvetna. Bortträngda lustar. Inte en dag går utan dem. Skärande ljud från folk som tittar. Estrader fyllda med anklagande ansikten. Jag kan inte besegla sanningen i ord. Jag vet inte vad som förde mig hit. Inte heller kan jag påstå att jag egentligen var ämnad för något stort. Att jag skulle härska livet. Att härligheten var avsedd för mig. Det är en rutten lögn för det naiva inom oss. Jag föddes. Jag kommer dö. Däremellan fanns potentialen för ett liv i vanligheten. Något jag valde bort. Inte alls så att jag siktade mot stjärnorna. Inte så att jag alls hade en plan. Ingen ska någonsin kunna beskylla mig för den banaliteten. Nej fan. Lyssna. Lyssna på de som skrattar. Det var allt. Det är allt. Upprepan av skratt. Lust. För helvete. Uppradade behållare av glädjeskrik för bekräftelsens betalning. Du är vacker. Du är svarvad. Du gör mig så jävla kåt. Ni. Alla här. Ja tack. Fyll mitt glas. Tolv kalla på bortalaget. Dra upp kjolen. Sytrådstunn string. Tack Gud. Jag känner på mig. Det blir inkassering. Käften. Alla. Du är här för att ljuda när det bekräftar mig. Fel slut. Många men. Tjurlopp längs nattomma gator. Vilken dag för en dagdröm. Musiken till ett liv som eskalerade obemärkt. Det här förbannade rummet är kallt. Jag minns inte ens hur de första buntarna rullade in. Kanske polaren på vitvaruhuset. Nyckel och kod. Kärringar köper tvättmaskiner och mikrovågsugnar utan att fråga. Så länge det är billigt. Eller om det var järnlyftande och slagsäcksbankande. För femhundra knäcker jag näsan på killen som snodde din brud. Inte mitt problem att du har liten kuk. Inte mitt problem att du inte är farlig nog. Fick jag tag på killen framför brudens ögon kunde det bli bonusfitta. Det växte. Vi satsade innan helgen. Sov sent. Det fanns bara nattens tid att passa. Det här rummet är lortigt. Det växte. Testosteron. Kung är bara den som syns. Jag var osynlig. Såg någon på mig länge nog för att se mig var det redan för sent. Fyll mitt glas igen. Jag dansar inte. Det är ditt jobb. Jag gillar dina bröst. Färga håret. Det finns alltid någon högre upp. Den som lägger sig i. Jag undrar när någon tvättade lakanen senast. Telefonen är åtminstone tyst. Det är inte dags än. Återbetalning. Min tid. En klassisk uppgörelse. Snart. För två månader sedan fyllde jag år. Trivialt. Anledning till dyrkan. Anledning till högklassig samling. Jag bjuder. Skräddarsytt. Förstasortering. Kreditkortsmänniskor jag inte känner. De handlar. Linor. Kött. Lättklätt. Ta in fler flaskor. Poolen är uppvärmd. Hyran hög. Två bilar längre ner på gatan hör inte hemma. En beige. En grön. Volvo. Civilspan. Ni har inget. Avsugning komponerad med gratulationssång. Rummet snurrar. Spända magmuskler. Krampande höfter. Du sväljer. Alla glada. Euforiska. Övergång till bedövning. Jag ser i färg. Tydligt. Det rullar. Hon käftar. Hon trotsar. Jag skrattar. Det betyder allt. Linlek. Hon är lillasyster till makten. Alla ser. Jag skrattar. Hon borde hålla käften. Jag är upprymd. Hon staplar baklänges. Tyst. Alla ser. Vattnet är varmt. Hennes arsle lyser genom det ljusa tyget. Sexigt. Alla är tysta. Hon med. Han drar mig därifrån. Fort. Han ringde igår. En grön kobra från sjuttiotalet. Det enda i rummet som kan vara värt pengar. De har hittat dig. De har hittat mig. Jag är lugn. Det finns alltid ett slut. Jag går med på det. Jag vill inte kalla det en flykt. En semester för den roade. Passivt tynande mot slutet. Inte min stil. Jag var inte avsedd för något annat.
1 kommentar »
26 april 2006
Det bör tilläggas att nedanstående kapitel är ett utdrag ur kvällens påbörjade fiktionära försök. Håll till godo.
Kram
Inga kommentarer »
26 april 2006
Det här är dag ett. Det är onsdag. Det regnar. Jag ska ta livet av mig. Häng med.
I hela mitt liv har jag varit en glad grabb. Det mesta har gått min väg. I fyran fick jag för första gången alla rätt på ett prov. I femman gjorde jag flest mål i fotbollslaget. Det har fortsatt ungefär i den stilen. Jag är tjugonio år nu. Utbildningen är avklarad och jag har ett bra jobb med ännu bättre utsikter. Jag är nöjd med min kropp och mitt utseende. Jag har en sambo jag älskar och en älskarinna jag älskar att älska med. Ibland till och med två. Det flyter liksom på. Jennie, min sambo, är behaglig och presentabel. Vi funderar på att köpa hus, och har ägnat mer än en söndagseftermiddag åt att gå på visningar. Fast jag trivs riktigt bra i vår trea. Jag har fem minuters promenad till kontoret. Tre minuter till favoritklubben. Skulle jag inte ta livet av mig hade jag ägnat långa stunder åt att fundera på om det verkligen är dags att lämna den biten ifrån sig för att leva förortsliv. Förmodligen inte än på ett par år. Jag trivs så himla väl.
Vi satt på ett café. Jag, Frippe, Patrik och Casper. Snackade som oftast mest skit. Brudar, fester, kläder och så vidare. Stämningen var god och retsam. Frippe och Patrik frossade i stora muffins. Jag smuttade på min dubbla cappuccino och spanade in min favoritservitris. Lågt skurna jeans i dag. Trosorna syntes när hon böjde sig över för att ta upp en servett från golvet. Perfekt. Casper satt som Casper alltid sitter. Lite vid sidan av, betraktandes oss andra med ett finurligt leende nära till hands. Klockan närmade sig stängning. Vi skulle strax bryta upp när Casper böjde sig fram ur tomma intet och hivade ur sig den förödande frågan till mig: “Lucas, vad har du kvar att uppnå egentligen?”
“Va? Hur menar du?” frågade jag.
“Ja, du vet. Du är tjugonio bast och har redan mer än de flesta av oss får under hela livet.”
“Ha ha ha, bra fråga!” utbrast Frippe. “Vad känner du att du längtar efter mest?”
“Vadå, det finns ju massor. Jag kan komma mycket längre i min karriär, jag kan resa mer, jag kan gifta mig. Jag kan skilja mig och gifta mig igen. Ha ha. Det finns ju massor.”
“Jo, men det där är ju bara mer av det du redan har.” svarade Casper.
Jag såg lite uppgivet på honom. Patrik hade inte sagt något och bytte snabbt ämne till att det var dags att gå.
Jag sov inte den natten.
I flera månader funderade jag. Mina vänner frågade om och om igen om något var fel med mig. Vad skulle jag svara? Att jag plötsligt gick igenom en helt omotiverad trettioårskris? Att jag börjat ifrågasätta min livsstil? Jag fungerar inte så. Ventilering är inte min grej. För första gången någonsin mådde jag riktigt dåligt psykiskt. Jag har allt, men nu började det kännas som att det var inget värt. Jag vet, det låter fåfängt. Det är säkert fåfängt. Men jag är fåfäng. Jag har alltid velat ha mer och mer. Jag vet att jag kan få mer och mer. Men av samma sak. Samma sak. Jag kommer inte bryta ny mark. Jag kommer inte bli ihågkommen som en stor visionär eller kreatör. Jag parasiterar på samhällets lagar och regler och jag gör det väl. Det är min lott i livet. Saken är den att jag också har haft rockstjärnedrömmar. Allt det där pojkar drömmer om har jag drömt. Nu gick det över en natt upp för mig att jag redan har hamnat på det spår jag kommer få följa livet ut. Det väckte en fråga till liv: Hur styr jag mitt öde?
1. Jag kan säga upp mig, sälja alla ägodelar och backpacka genom världen i jakt på ett öde. Nej tack. Jag gillar mjuka sängar.
2. Jag kan börja dricka dagligen, alternativt börja med tunga droger. Kraftigt förgiftad lär hjärnan sluta fungera till slut och jag kan omfamna den tysta likgiltigheten. Men nej igen. Jag är för kär i mig själv. Det vore som att bit för bit förstöra en vacker tavla.
3. Jag kan strunta i allt och återgå till mitt vanliga liv. Men jag kan inte strunta i allt. När jag får en idé i skallen växer den tills inget annat existerar.
4. Och så vidare.
Listan växte sig inte så lång som jag hade hoppats. Ingenstans fanns lösningen. Det var hopplöst. Jag kunde lika gärna ge upp och ta livet av mig. Och där låg svaret. Tänk om jag tog livet av mig? Inte för att jag var deprimerad, utan för att jag var lycklig och nöjd med allt jag uppnått hittills. Jag är på toppen av livet. Jag är ännu ung. Jag tjänar tillräckligt. Allt det där har du förstått. Det enda jag saknar är ett egentligt syfte. Något djupare. Något som sätter mig på kartan. Jag. Lucas Borsén. Mannen som tog livet av sig för att han var lycklig och framgångsrik. Mannen som inte ville vara med om förfallet som sker förr eller senare. Det är jag det. Och i samma stund som jag bestämde mig var allt normalt igen. Jag vaknade nästa morgon med ett leende på mina läppar. Det var i morse. Nu har jag massor med saker att ta tag i.
2 kommentarer »
25 april 2006
Nästa kommentar blir nummer hundra. Kör hårt. Slåss.
Jag har haft en heldag vid datorn. Dessutom varit Zamzon-fri två gånger. Först drog Marcus ut honom på stan. Sedan tog Micke med honom på en löprunda. Trots detta har inget blivit uträttat. Dagens stora projekt var att skriva något annat än bloggen. Vad som helst. En novell. En dikt. En artikel. Dock inte en roman, det vara bara ett dåligt skämt för att plocka lite pluspoäng. Så lam är jag. Nu har klockan passerat tjugotvå och jag har fortfarande inte kommit på vare sig forum eller ämne. Det är egentligen inte brist på inspiration som ligger bakom mina problem. Jag trodde det först. Jag ville tro det. Anledningen att jag inte har skrivit något seriöst på över ett halvår (över ett år om du ser till att allt efter det var sporadiskt) är bristande självdisciplin. Jag smakar på orden. Bristande självdisciplin. Sen skäms jag.
När jag slutade på mitt förra jobb och flyttade tillbaka till Karlstad skulle allt förändras. Det förändrades på fel sätt. Jag har snart glidit bort ett år.
Slå mig. Hårt.
Det är bara mitt fel. Jag skyller på ingen annan. Och det spelar nog väldigt liten roll hur hårt du sparkar.
Vi får se hur det går i morgon.
Kram
9 kommentarer »
24 april 2006
Jaså? Var det dags nu?
Har sagt det förut. Säger det igen. Skaffa en rss-läsare. Det underlättar. Det finns gratisvarianter som fungerar utmärkt. Tänk så mycket tid du kommer spara. Varför besöka en sida när den inte blivit uppdaterad? Rss är här för att stanna. Omfamna det. Var inte så besvärlig.
Jag har varit upptagen. Upptagen med att inte sova. Upptagen med att frilägga bilder i Photoshop. Upptagen med att sakna, glömma, längta och hoppas. Vad är din ursäkt?
Vill du se min hund? John filmade honom med mobilen i torsdags. Klippet finns att tillgå i hans blogg, men jag lägger adressen här nedan för enkelhetens skull. Observera att det är låg kvalitet och att ingen redigering har skett överhuvudtaget. Höj volymen.
http://philipjohn.se/john/wp-content/uploads/2006/04/zamzon.mov
Det har gått upp för ett par av mina vänner vilken tillgång Zamzon kan vara. Nu vill de plötsligt låna honom. Hundtricket någon?
Vi kanske ska ha med en cykel på hemsidan. Den tog flera timmar att frilägga. Det gav obehagliga flashbacks till min gamla arbetsplats. Någon dag ska jag ge en mer utförliga beskrivning av den kompletta galenskapen i att ett sådant företag tillåts av Gud att existera, men inte i dag. Kanske räcker att konstatera att det är reklambyrån som Gud glömde? Eller reklambyrå och reklambyrå… En ensam runkpelle helt utan kreativ talang och med komplex för det mesta kanske inte räknas som en reklambyrå? Okej, tänkte inte det heller.
Sedan finns det de som är livrädda för Zamzon. Helt irrationellt. Han är Karlstads mesigaste hund. Vill bara mysa, leka och pussas hela tiden. Kliar du honom bakom öronen älskar han dig för evigt. Och så vidare. Kom hit och se för dig själv om du inte tror mig.
I lördags ägde jag dansgolvet på Nöjesfabriken. Tydligen ägde jag lite för mycket. Skatteverket hörde av sig i dag angående utebliven förmögenhetsskatt. Typiskt.
Är ju förresten valår. Såg en klisterlapp på en lyktstolpe. “Social demokrati eller moderat hierarki?”. Jag förstår inte dissningen. Hierarkier finns och behövs, vare sig du vill det eller inte. En moderat hierarki är ju ändå en behärskad form, om du tänker efter vad ordet “moderat” betyder. Och en social demokrati? Betyder det att jag får käka middag med herr Göran om han vinner igen? Vilken sida tar lappen? Ska det här bli en rolig valrörelse får de vässa sina svärd lite mer än så.
Ska skriva en roman. Klar senast på torsdag. Har dock ingen aning om hur jag ska börja.
Det löser sig säkert.
Vad hände med ämnesförslagen? Hallå?
Kram
3 kommentarer »
19 april 2006
Vi rände runt som galna illrar på stan i dag. Fotade det mesta som kom i vår väg. En tant med rullator, lyktstolpar, hängkrukor, jeansrumpor (tyvärr helt misslyckade bilder), idioter i färjestadtröjor, blommor, lekplatståg med mera. Den nya version av philipjohn.se kommer bli magnifik om vi får ihop allt som vi har tänkt det.
En sak som skedde i början av vintern: Christian renoverade sitt badrum. I en veckas tid åkte han bland annat hem till mig för att uträtta sina större behov (nattligt pinkande skedde i fastighetens låda med blomjord). När renoveringen var klar upptäckte han en toalett i källaren. Typ bredvid blomjorden.
Saknar dig, mannen.
Är hungrig. Så du vet.
Nu är våren här på allvar. Säkraste tecknet på att vädret har blivit varmare? Bortsett från att det är varmare? Alltså, jag vet att vi båda märker att det har blivit varmare. Jag vet att värmen är det enda tecknet som behövs. Men kom igen nu. Låt mig hållas. Det här är ett ganska begränsat tecken, ungefär begränsat till min trappuppgång. Men ändå. Ja, ja. Här kommer det i alla fall. Beredd? Okej, bra. Det säkraste vårtecknet är att damerna på skönhetssalongen bredvid min port flyttar ut sitt kaffedrickande till gatan. I morse satt de där och gassade i solen och brast genast ut i spontana glädjefraser när jag och jycken lallade ut med sömnen kvar i ögonen. Det är nyfikna och framfusiga damer vi snackar om. Nu blir det inte en lugn stund de dagar solen skiner.
Annars är ju flickornas lättare klädsel ett trevligt vårtecken.
Ny serie att hålla ögonen på: What about Brian.
Lite som OC i tonen, men för en äldre publik. Två avsnitt har sänts. Kan bli lysande, kan bli ännu ett intetsägande relationsdrama. Time will tell. Men det började sjyst. Bortsett från slakten av The Who’s “Baba O’Riley”. Låten platsar på min lista över världens bästa låtar (som jag för övrigt borde skriva någon dag). Den har allt. Tyvärr dyker den upp lite här och var. “C.S.I.: New York” har den som ledmotiv, Gregory House spelade luftpiano till den. Och så vidare. Det är en grym låt. Den hör dessutom inte till de mest uttjatade klassikerna. Du hör den aldrig på radio bredvid beatlesdängor och elviskängor. Perfekt. Alla kan inte gilla den. Den är krävande, men den har allt. Vad det innebär får du lista ut själv. Gör det bara inte genom att lyssna på medsjungandet i avsnitt två av “What about Brian”. Någon borde skjuta manusförfattaren som bestämde att just den låten skulle få vara med just där i just den scenen.
Är jag hemsk som är attraherad av en artonåring? Förmodligen, men attraktion är inte samma sak som att göra något. Jag är attraherad av många. Är inte du?
Behöver sömn. Jag sover, men inte nog. Tankarna snurrar.
Karlstad kokade i natt. Det fortsatte på stan i dag. Färjestads sm-guld är toppen för staden. I övrigt bryr jag mig inte. Visst, grattis. Kan vi prata om något annat nu?
Kram
3 kommentarer »
17 april 2006
Jag fick en digitalkamera. Ta fram kuken var det ja. För att citera Johns eviga Eddie Meduza-citat. Den som är intresserad av en ny idolbild på mig kan hämta det på hellobaby.se.
Det är mycket upp och ner nu. Påskhelgen blev lysande. Jag överlevde familjefredagen och lekte bort lördagen och söndagen. Allt väl, men snart kollapsar det. Något har gått snett. Jag blir förvånad om den kommande a-kassan täcker ens mina räkningar. Men det är ett bekymmer för en annan dag. Typ torsdag nästa vecka.
Dan väckte mig strax efter fem på morgonen. Han ville gratta först. Förmodligen ville han jävlas lite också. Det var kul att snacka med honom igen, men ännu roligare att höra att han verkligen kommer hem i början av juni. Party.
Jag behöver en musa.
Jag behöver disciplin.
Jag behöver gå ner lite mer i vikt.
Jag behöver en kram.
Jag behöver sånglektioner.
Jag behöver nya skor.
Jag behöver dig.
Lamt då. Bara att köra skallen i väggen och traggla vidare. Jag hakar upp mig på småsaker. Piss off.
Eller varför inte Jerk Off Advertising Agency? Internhumor. Om du skrattar är du korkad. Du har ingen aning. Vill du slåss?
Det här håller verkligen inte. Har inget att säga. Lämna tips på ämnen bland kommentarerna.
Men jo, eller hur? Det är lugnt. Tycker om dig ändå, vem än du är.
Kram
2 kommentarer »
13 april 2006
Okej, det känns ganska splittrat. I morgon är det fredag. Tror jag föddes fem över halv tio på morgonen. Tjugofem år sedan. Grattis i förskott till mig.
John har fått tummen ur nu. Du hittar hans blogg på nedanstående adress. Adressen är ganska lik min. Men han heter John. Inte Philip. John.
philipjohn.se/john
En djupdykning ner i en dampig nörds frustrationer. Typ. Jag tycker det är skitkul.
Vidare med Philip och John. Den som trodde att det aldrig skulle hända: Nu är ansökningen till företag inskickad. Yeeey. Om en vecka eller så finns vi på riktigt. Inte alls nervöst.
Sanningen är den att vi kommer ha ett företag var, det vill säga varsin enskild firma. Nu är det dags att författa ett bra partneravtal. Vi ska gifta oss. Känner du till något som borde stå med i avtalet? Tips tas tacksamt emot. Jag avskyr byråkrati.
I dag går mitt bredband långsammare än ett 56-modem. Jag hatar ComHem. “Hatar” är ett starkt ord. Jag hatar ComHem.
Om jag får en tiondel av vad jag betalar för, betyder det då att jag bara behöver betala en tiondel av räkningen? Nej, tydligen inte. Jag ringde i dag och frågade.
Det lät ungefär så här:
Jag: Alltså, jag betalar för 500 k/s ner. Har haft er i snart ett halvår och jag har aldrig lyckats mäta en högre hastighet än 70 k/s. I dag har jag knappt kommit över 10 k/s. Det är ju pinsamt långsamt.
Tjejen hos ComHem: Jo, men om du läser i det finstilta ser du att 500 är maxhastigheten, inte den garanterade hastigheten.
Jag: Ja, det fattar jag också. Men fattar du att jag aldrig ens har kommit nära? Jag har inte ens kommit nära den lägsta hastigheten som går att köpa hos er. Vad skulle hända om jag bytte till 128 k/s? Kommer jag fortsätta ha exakt samma hastighet som jag har i dag, men betala mycket mindre? Skulle inte tro det, va?
Tjejen hos ComHem: Nja, det kan jag inte svara på.
Jag: Nej, det är ju inte ditt fel. Men jag ringde för att jag har ett förslag. Jag betalar 247 kronor i månaden för 500 k/s, men har ett snitt på 50 k/s. Det är alltså exakt en tiondel. Därför tänkte jag höra med dig om du kan knappa in att jag från och med i dag betalar 24,70 kronor i månaden, tills dess att ni ger mig en hastighet som går att nämna i samma mening som 500 k/s. Okej?
Tjejen hos ComHem: Va?
Jag: Ja?
Tjejen hos ComHem: Så kan vi inte göra, det förstår du väl. Jag kan inte hjälpa dig.
Jag: Vad händer om jag bara betalar 24,70 kronor i månaden då?
Tjejen hos ComHem: Då skickar vi ut en resträkning. Betalar du inte den får du ett kravbrev.
Och så vidare.
“Shadow on the Sun” med Audioslave är kvällens låt.
Har bestämt mig för att käka mer frukt. Eller mer och mer. Har inte käkat frukt överhuvudtaget på flera år. Tills i går kväll. Fick ett ryck och inhandlade ett kilo diverse frukter. Tryckte i mig allt till kvällsmat.
ComHem ägs för övrigt av Telia. Fuck ‘em.
Moget, inte sant? Ja, ja. Vad gör det om hundra år?
Kram
4 kommentarer »