Arkiv för februari, 2006
« Tidigare artiklar
28 februari 2006
Jag minns inte mycket från Nöjesfabriken. Tror aldrig jag tog mig ut på dansgolvet. Det gjorde inte så mycket. Det jag minns var kul. Förfesten var rolig.
Jodå, jag gjorde en sak jag ångrar. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det.
Semlor i dag. Har redan klämt två. Blir säkert två till i kväll. No worries. Kom igen nu. En dag som denna får du frossa. Semlan är en barndomsfavorit. Semlor är lysande bakverk, okomplicerade men fantastiskt goda.
Önskar jag kunde greppa mitt syfte.
Nästan undantagslöst finns det en tjej som kommer fram och tar mig på skallen när jag är på krogen. Utan förvarning. Utan att känna mig. Det är gruvligt irriterande. Och det hände i lördags, igen. Hon var visserligen söt, men det är inget bra sätt att ta kontakt på. Okej, vissa blir onekligen nyfikna av en glänsande knopp - precis som att vissa blir avskräckta. Jag kan bli väldigt nyfiken på kvinnliga kroppsdelar, men jag inleder sällan en kontakt med att greppa efter dem. Fy skäms. Dags att starta “Manligt initiativ” och skicka tillbaka den kvinnliga frigörelsen till andra breddgrader.
En annan tjej kom fram och sa att jag såg läskig ut. Gulligt.
Vi smulade sönder Finland. Underbart. Nog sagt om OS nu. Jag hade fel inställning. Bugar och bockar. Tack.
Önskar jag kunde ta större kliv.
Har börjat undra om jag borde släppa taget om Karlstad. Vet inte vad som finns kvar här för mig. Egentligen. Om inte företaget får bärkraft borde jag dra. Mina vänner har hittat nya platser i livet. Själv står jag ingenstans. Det finns inga jobb i den stad jag brinner för. Sorgligt nog. Jag vill så gärna bli begeistrad över de byråer staden rymmer, men sanningen är den att inget av kreativt värde har lämnat deras kontor de senaste åren. Om ens någonsin? Jag har kanske bara intalat mig själv att de en gång kunde konkurrera med storstadsbyråerna. Det var kanske aldrig så. Bara ett uttryck för lokalpatriotism. Bara ett sätt att intala mig själv att jag inte behöver ge mig av. Jag är bekväm. Jag är lat. Vandrarskorna står oanvända.
Jag minns att jag skrek, men inte till vem. Det var en speedad berusning. Jag vet inte vem jag blir.
Hoppas han förlåter mig. Måste berätta för honom. Vet bara inte hur.
Dag för dag och vackra ord. Det försvinner gradvis. Karaktär är önsketänkande. Smulor vid ett väldukat frukostbord. Jag vill älska det brustna i livet. Rock’n'roll i en fläckad soffa. Yeah baby. Romantik att gunga till. Känn dig fattig. En vän av stegen utanför. Den galna hämnden är vår att förneka. Säg att du minns hur vi glömmer. Plagiat och protester. Ett koncentrat av allt vi någonsin tänkt. Hej älskling. Våren finns redan under snön. Alla pratar tillsammans. Vackra ord är viktigast. Rista dem på kroppen. Gräv under huden. Städa efter oss. Natt för natt. Pulsen leder och förför. Känn dig rik. Jag är usel om du är bra. Nyanserna saknas. En revolutionär lösning. Skjut de fåglar som stör vår sömn. Vi är ett varnande exempel som glömts av tiden. Moders värme och faders ord. Smulor att stapla högre. Det kunde gått värre. Det kunde varit helt eller inget alls. Det brustna jagar eller förgås. Instäm. Vrid upp volymen. Let’s dance. Vi behöver inte förstå.
Jag skriver för att vara tillgänglig åt mig själv, men jag uppskattar att bli läst.
Ät semlor.
Kram
2 kommentarer »
25 februari 2006
Jag ska snart hoppa in i duschen. Gosse, att det behövs. Har slitit som ett djur sedan i förmiddags för att få lägenheten i ett någotsånär presentabelt tillstånd. Min putsfyndiga överdrift häromdagen visade sig vara ganska nära sanningen. Av tidningarna på badrummet blev det fyra pappkassar från ICA (nämnt som referens, inte för att de på något vis sponsrar mig - de djävlarna). Lägg till det tre plastkassarna (jepp, från samma affär - pay me!) med diverse hushållssopor och den enskilda plastkassen som gick åt till allt grus och hundhår jag sopade upp från golvet. Helt otroligt. Har även kört två diskmaskiner och två tvättmaskiner, moppat och torkat av lite varstans (en fråga om strategi - varför bemöda sig om att dammtorka där ingen ser?). Jag är stolt.
Zamzon är hispig. Han vet, utan överdrift, om att han kommer bli lämnad ensam i kväll. Han tycker inte om det. Fråga mig inte hur han vet, han bara gör det. Den senaste månaden har jag knappt lämnat honom en sekund, och han har varit genomharmonisk. I dag går han runt och piper. Intressant.
Okej, det är ganska trivialt. Men efter att ha suttit inne fem lördagar i rad är det här värsta grejen för mig. Fest, party, utgång, alkohol, dans. Oh yeah. Baby, baby. Sandra och Johanna kommer kommer hit senare, för något att dricka innan vi drar oss till den riktiga festen. Två vackra damer. Kunde varit värre, inte sant?
Värsta grejen, dude.
Jag lyckas nästan alltid göra något som ger mig ångest dagen efter. Om nattens bravader inte blir allt för galna kommer du kunna läsa om dem här. Om det inte står något alls om ångest finns det anledning till oro. Det skulle bara betyda att jag gjorde bort mig rejält. Jippie. Som förra gången. Funderar fortfarande över om jag borde be om ursäkt. Men å andra sidan borde hon be om ursäkt först.
Jag är en åsna. Minst lika envis också.
Värsta grejen, woman.
Köpte en vinflaska att ge till kvällens värd. Snacka vuxenpoäng. Men det var kul att bli bjuden, vi känner trots allt varandra ganska ytligt. Marcus, Micke och det övriga entouraget är en rolig samling människor att festa med. Och de brukar festa varje helg, så det finns alltid någon att ansluta sig till. Tror de har börjat komma igång vid det här laget (klockan är snart sex). Vi siktar på att komma dit vid halv nio. Fint folk kommer sent.
Skar mig rejält i går. Saftigt sår på ena sidan av skallen. Men jag är inte den som är den. En sak är jag säker på inför morgondagen; Jag kommer inte vakna lyckligt nyfiken på en ny dambekant, så ett fult sår när jag äntligen ska ut igen stör mig inte märkbart.
Nu ljög jag lite. Så saftigt är det inte. Kommer säkert inte synas i nattklubbsbelysning, och jag är tillräckligt barnslig och naiv för att alltid tro och hoppas att jag den här gången kanske, bara kanske och snälla, lite pyttelite, det vore så kul, jag vill så gärna bli motbevisad och det vore så fantastiskt att få en chans, bara en liten chans att komma bort, att inte vara så cynisk och gnällig och jag önskar att jag kunde få känna något positivt igen.
Det vill säga kärlek, om du inte förstod. Men det gjorde du nog.
Vi har tagit os-guld i två rätt lama grenar som lika gärna kunde strykas, men just nu spelar det ingen roll. Jag är glad ändå.
Jag är supernervös inför mötet mot Finland i morgon. Hade hellre förlorat mot Ryssland igen. Så se till att vinna. Hjälp. Hoppas vara tillräckligt bakis, så jag kan fokusera på det istället för att våndas för mycket över matchen.
Ska vi gå hem till dig eller mig? Alltid mig, baby. Jycken väntar ju där.
Kram
2 kommentarer »
23 februari 2006
Äntligen här. Årets bokrea. För en fattiglapp som jag den enda möjligheten att köpa inbundna böcker. Första delen av Bob Dylans memoarer var det mest givna valet. Deprimerande nog stannade det nästan där, långt från tidigare års frosseri som lätt kunde överstiga tusenlappen. Nå ja, en Hemingway-titel slank med också. Sen fick det räcka. Nödgad nödbroms. James T Ellroy, jazzens historia, Stalin, Dennis Lehane, svensk språkhistoria och många fler fick se sig lämnade. Smärta, kära läsare. Smärta.
Dålig artikelfrekvens här nu. Pardon, pardon! En trippelkombo à la ointresse, arbetsbörda och distraktioner.
Det har varit en riktigt trevlig vecka.
Träffade Hamed i går. Tillsammans bildade vi gymnasietidens plågoande för lärarkåren. Korkat att vi inte har haft mer frekvent kontakt sedan dess. När vi ses hamnar vi snabbt i gammal jargong. Bash brothers. Tonårshumor. When we were kings. Definitivt läge för en återträff någon helg framöver.
Och Hamed. Tack för spelet.
Skulle ha skrivit här redan i går, men du får skicka eventuella klagomål till Hamed - hans present höll mig borta från datorn hela kvällen. “Gun”. Jag får leka cowboy. Det är dessutom lagom linjärt för en så pass medioker tv-spelslirare som jag. En blandning av dåligt tålamod och explosivt temperament gör att sportspel passar mig bäst, då jag kan justera svårighetsgraden alldeles lagom mycket för att aldrig behöva förlora. Men det här spelet är fängslande okomplicerat, otvivelaktigt brutalt och tillfredsställande grabbigt.
Helgen närmar sig. Med helgen närmar sig festen. Med festen närmar sig mitt mål att städa lägenheten. Med städningen kommer ångesten. Jag önskar att du kunde se min lya nu. Eller, egentligen inte. Egentligen önskar jag att Karlstads universitet beslutade sig för att ge mig en massa stålar för att kunna bedriva forskning på min lägenhet. Jag är tämligen säker på att de skulle finna en massa skojigheter, i stil med nya bakterier, tidigare okända livsformer och J Edgar Hoovers ökända mikrofilmer. Det här är ett unikt tillfälle, som jag under lördagen kommer radera från världshistorien med hjälp av tio soppåsar, en dammsugare och tre liter såpa. Nästan sorgligt.
Jag står inte ut längre. Min spegelbild irriterar mig. Jag är inte redo för helskägg. Det är bara att svälja stoltheten. I morgon ryker det.
I skrivande stund är Sverige på väg mot ett guld i städkärringsmästerskapen. Ja, ja. Struntsamma att grenen borde strykas från os-programmet. Just nu är det enda viktiga att vi fortsätter sparka Norge i skrevet.
Låt höra ett kollektivt “Ha ha ha!”.
Det gick precis upp för mig att jag har lyssnat på Bob Dylan i snart tio år. Jag börjar bli gammal. Med stigande ålder måste jag ge upp föreställningar om att det bästa skapandet sker i ung ålder. Det kan inte vara sant. Jag måste ha varit naiv. Hittills har jag ju inte skapat något alls. Hipp, hipp.
Verkligen gymnasietidens vecka. Sprang på en gammal klasskamrat på stan. Hon kände först inte igen mig, men å andra sidan umgicks vi knappt på den tiden. Desto roligare att få ett telefonsamtal från en annan klasskamrat. Från den vackra, den intelligenta, den behagliga, den roliga. Från en av de kvinnor vars blotta existens får mig att inte bli cynisk rakt igenom. Det finns bra kvinnor. Hon är bevis på det. Men de är på tok för få. Och hon är på tok för upptagen. Och på tok för bra för mig. Som tur är brukar jag oftast känna tvärtemot.
Nu blev det förlängning i sopandet, efter en traditionellt svensk genomklappning. När du läser det här vet du säkert hur det gick. Själv ska jag masa mig till soffan och kvasiheja lite.
Kram
1 kommentar »
19 februari 2006
Lågan slocknade. Skallen tröttnade. Infektionen bröt aldrig ut. På riktigt. Jag är bara trött.
Min blogg handlar om en kille i tjugoårsåldern. Han har inte nått någonstans. Hans liv är inte alls som han trodde att det skulle vara. Min blogg handlar om en kille som kämpar för att få igång ett eget företag, att råda över sig själv även när alla säger nej, att komma ett steg längre trots att ingen vill tro. Min blogg handlar om att vara förbestämd och utstakad, utan att möta någons förväntningar. Min blogg handlar om en urban stormvind, om att stå ensam och isolerad i orkanens öga. Min blogg är inte fiktion. Min blogg är inte dokumentär. Min blogg är bara ord på vägen.
Det ligger något apokalyptiskt över att sammanfatta sig själv. Ta det inte så allvarligt.
Peja Lindholm uttryckte att den tidiga sortin ur OS var hans karriärs värsta ögonblick som idrottsman. Idrottsmänniska. Jag kan inte sluta skratta. Vissa saknar helt distans inte bara till sig själva, utan även till allt som har med livet att göra. Curling. Idrott. Jag vägrar skriva de två orden i samma mening. Curling är ett tekniskt spel, precis som boule, dart och biljard. Inget annat. Idrott förutsätter att utövaren ägnar sig åt en fysisk aktivitet. För att nå eliten inom idrott förutsätts det att du är både tekniskt och fysiskt överlägsen gemene man. Peja Lindholm kan proppa munnen full med snus, äta snabbmat morgon, middag och kväll, ignorera allt vad fysiska aktiviteter heter, och ändå tillhöra den så kallade curlingeliten. Trevligt för honom. Alla människor behöver en hobby. Men en idrottsman är han inte.
Det går att tävla i det mesta. Det gör inte det mesta till idrott.
Min ena avståndsförälskelse var på riktigt flirthumör i dag. Uppfriskande. Speciellt som min andra avståndsförälskelse har försvunnit helt ur mitt liv. Det finns alltså en ledig plats att fylla. Vänligen mejla in en ansökan med porträttbild.
Jag har en tvillingsyster. Vi är främlingar. Trist.
Söndag. Kväll. Text. Jag. Läsning. Du. Punkter.
Jag är på lekhumör. Passa dig.
Lågan slocknade. Jag är tom. Ge mig inspiration. Jag behöver det. Tomgång är ett obehagligt muller. Jag vill ryta. Till dig. Mig själv. På dig. Alla. Flugan på väggen. Stå inte bara där. Klaga lite nu. Jag behöver det också.
Kram
2 kommentarer »
14 februari 2006
Alla hjärtans dag är snart över. Skulle kunna skriva ett par sidor om vad jag tycker om ultrakommersens älsklingsdag, men jag har ingen lust. Kan bara nöjt konstatera att jag slapp engagera mig.
Vill inte föreställa mig hur många par som i detta nu bråkar över utebliven romantik. Du vet, när man varit med varandra länge nog för att vardagen ska ha kickat in hårt och rejält. Du vet, när man varit med varandra länge nog för att varje petitess ska vara stor nog att käbbla om. Du vet, när man varit med varandra länge nog för att syften ska glömmas till förmån för tillvägagångssätt. Som bråk i julstressen. Som bråk när födelsedagspresenten inte stämmer. Eller som bråk när Alla hjärtans dag inte blev så färgsprakande romantisk som den skulle bli. I tanken, det vill säga.
Vår värld behöver en skärseld som kan rena oss från vår tristess och rotlöshet.
Det här är min blogg. Det finns många som den, men den här är min. Min blogg är min bästa vän. Den är mitt liv. Jag måste bemästra min blogg så som jag måste bemästra mitt liv. Min blogg utan mig är värdelös. Utan min blogg är jag värdelös. Jag måste skriva min blogg med sanning. Jag måste skriva min blogg rakare än mina antagonister som försöker utblogga mig. Jag måste blogga dem innan de bloggar mig. Jag ska … Min blogg och jag vet att det som räknas inom bloggande inte är hur många artiklar vi postar, hur högt vi låter eller hur mycket vi syns. Vi vet att det som räknas är sanningen i våra ord. Vi ska vara sanna … Min blogg är mänsklig, så som jag, eftersom den är mitt liv. Därför ska jag lära den som min broder. Jag ska lära mig dess svagheter, dess styrkor, dess delar, dess tillbehör, dess uttryck och dess mål. Jag ska alltid skydda den mot skador från dess omgivning. Jag ska hålla min blogg ren och redo, så som jag är ren och redo. Vi ska bli en del av varandra. Vi ska … Inför Gud svär jag denna ed. Min blogg och jag är försvarare av de sanna orden. Vi är härskare över våra fiender. Vi är frälsarna av mitt liv. Så är det, till dess ingen fiende finns längre, endast fred.
Byter du ut ett par ord och lägger till ordet “gevär” lite här och där så har du de amerikanska marinkårssoldaternas mantra.
Jag fick aldrig göra lumpen. Faktum är att jag inte ens fick mönstra. En knäskada ett år tidigare ledde till en frisedel via post. Känns som att jag gick miste om något. Kanske hade ett år inom det militära lärt mig att fungera lite bättre inom hierarkier? Fast det är kul att vara en tjurskallig anarkist också. Inte för att jag hävdar att jag är ideologisk anarkist. Usch nej, hemska tanke! Men genom åren har mina dispyter med lärare, chefer och gudvetvad lett till en massa bekymmer. Tror jag, i alla fall.
Grottmannen sover inom mig. Ibland känner jag hur han vrider sig oroligt i sin sömn. Är det en hemsk tanke att vilja fly den värld vi omgett oss av? Allt modernt. Allt bekvämt. Allt upplyst. Bosätta mig i en grotta någonstans långt borta från exakt allt. Ägna mina dagar åt överlevnad, reproduktion och eftertanke. Tror egentligen att det är den enda sanning som någonsin existerat för människan. Allt vi ser nu är en lögn.
Jag är en äkta kappvändare i dag. Min inställning till vinter-os var allt annat än munter. Självklart skulle det bli ett enda stort fiasko, precis som alltid. Så fel jag hade. Oavsett vad som händer nu kommer jag leva länge på de tårar som samlades i mina ögonvrår när jag tidigare i kväll såg sammandraget av de två guld som Sverige tog inom loppet av en halvtimme. Jag vet inte hur det gick till. Jag vill inte veta. Det räcker med att det hände. När Tre kronor klappar ihop om en vecka kommer det inte göra lika ont. När Anja åker hem med en eller två medaljer, av mindre ädel valör, kommer det inte spela lika stor roll. I dag tog vi två osannolika guld. I dag sparkade vi Norge i skrevet. I dag gav vi oss själva lite andrum.
Skulle givetvis inte använda termen “vi” om allt hade varit ett fiasko. Å nej. Då hade det varit “de”. Det är tjusningen med sport. Du gillar inte sport om du tycker om ditt favoritlag eller din favoritidrottare även i motgång. Nej, du ska skrika, klaga, rasa och häckla. Annars kan du aldrig gråta över en repris, när det för en gångs skull har gått bra.
Kul att Sandra kommer hem. Hoppas det är nästa helg, inte den som kommer nu. Jag är fortfarande tokpank, men då borde jag ha lite stålar. Och kommer hon måste jag städa, vilket för var dag som går växer till ett allt större projekt. Jag borde fixa det på en och en halv vecka. Tonvikten på “borde”. Men tror inte jag rakar mig. Trivs lite med mitt lufsiga utseende just nu. Eftersom vi ändå inte ligger med varandra så borde det spela mindre roll om jag är mitt snyggaste jag eller inte.
Umgänge i rätt doser är precis vad jag behöver just nu. Lite tjat, lite skratt, lite fest, lite dans. Absolut. Du kan berätta för världen att jag ska ut nästa helg. Uppståndelsen lär bli stor. Biljetter finns att boka via Scalateatern.
Kram
4 kommentarer »
13 februari 2006
Äntligen ett möte som gick som jag ville. Eller möte och möte. Du förstår. Det gick i alla fall bra. Jag får fortsätta jobba hemifrån, vilket sparar mig både tid och energi. Annat hade varit oacceptabelt. Att köra en halv mil och sedan sitta och slösurfa i fyra timmar. Varje dag. Vilken nytta hade det varit? Och för vem? Det här landets sätt att hantera problem är onekligen underlag till stor komik, sett på rätt sätt. Ur andra vinklar är det tämligen deprimerande.
Nu till ett väldigt allvarligt ämne.
Förbjud smink.
1.) Smink har en hallucinogen effekt på användaren; personen i fråga riskerar ett rus i vilket hon tror att hon är vackrare och bättre än vad hon egentligen är. Dessutom är det bevisat att även andrahandssmink orsakar samma symptom hos den närmsta omgivningen.
2.) Smink är beroendeframkallande. En sminkanvändare som av någon anledning inte får sin dagliga dos smink upplever ofta stark ångest, social fobi med mera, och är därmed inte kapabel att fungera normalt i tillvaron.
3.) Sminktillverkare använder miljöfarliga kemikalier, utför plågsamma djurförsök och gör sitt bästa för att locka fler människor till att använda deras produkter. Det finns även sminkföretag som försöker verka moraliska, men det är bara för att locka fler människor till att använda deras produkter.
Smink uppfyller alltså de punkter som krävs för att det ska klassas som en drog. Förbjud smink.
Det var brutalt jobbigt att gå upp före klockan sju i morse. Kom hem ett par timmar senare och stupade i säng. Vaknade efter tre timmar och insåg att rytmen var förstörd. Igen.
Är monstruöst sugen på en kebabrulle från Grönt & Gott, med extra kött och sås.
Såg en liten pärla i går. Kul med filmer som jag inte hört ett ord om, som ändå visar sig vara riktigt bra. “On a clear day” är just en sådan film. En gubbe får sparken från den fabrik han har jobbat på hela sitt liv, brottas med en dålig relation till sin levande son och ångest över den son han förlorat, har ett äktenskap som står stilla med en fru som utbildar sig till busschaufför bakom hans rygg, och allt detta bidrar till hans bristande känsla av att vara man. Vad göra? Simma kanalen mellan England och Frankrike, givetvis. Det är en anspråkslös film, i sin typiska brittiskhet. Det finns humor, sorg, glädje och längtan, men inget spiller över. Det mesta är precis lagom. Även kul att se hobbiten Billy Boyd igen. Du vet, den av dem som inte är strandad på en ö.
Att skrapa bilrutorna utan handskar i fjorton minusgrader är en dålig idé. Köld kan verkligen göra ont.
Vad är manlighet? Jag funderar fortfarande. Har inte glömt bort vad jag lovade skriva en krönika om.
Nick Cave såg rätt manlig ut på uppslaget i DN Kultur i går. Slokmustasch. Hårt ju. Och nu läste jag om hans film på imdb.com. Den verkar intressant. Måste få tag på den. “The Proposition”. Western a la Australien. Hårt ju.
“Hej, jag heter Stina. Jag är en anonym sminkolist.”
“Hej Stina!”
Förväntade mig en hel bunt sossfall där i morse. Det var det också. Men även en rumpa. Hjälp, vilken rumpa! Jeans är det enda kvinnor borde bära från midjan och nedåt, om de ändå måste bära något alls. Kjolar, klänningar, diverse andra byxvarianter. Inget är snyggare än ett par lagom tvättade och lagom tajta jeans. Rumpan från i morse hade förstått just detta. Å, glädje.
Kram
3 kommentarer »
12 februari 2006
Det sägs att ett stökigt yttre är tecken på ett ordnat inre. Jag sätter min tro till det. Annars är jag förlorad på alla fronter. Min lägenhet, till exempel. Jag skulle skämmas för att släppa in en annan människa här, som den ser ut just nu. Trots närvaro av diskmaskin hopar sig disken, både på diskbänken och i vardagsrummet. Bredvid toaletten ligger två veckor dagens nyheter, i en hög vars dignitet får den att tappa balansen. Zamzons päls ligger prydligt längs vägglisterna. Det grus som fastnar i hans päls både hörs och känns under fötterna. Och så fortsätter det. Det kommer vara så till dess jag bjuder hem någon igen. Tror aldrig jag har städat för städandets skull. I somras hade jag förfest hemma hos mig minst en gång i veckan. Således var min lägenhet fläckfri. Jag är inte bohem i ordets klassiska bemärkelse. Jag är mån om att inte uppfattas som totalt likgiltig eller kaotisk. Men när syfte saknas finns det ingen motivation att finna någonstans.
En framtida flickvän behöver således ha antingen väldigt mycket överseende eller en stor passion för lokalvård.
Det där med flickvän är ändå ett senare bekymmer. Har aldrig befunnit mig längre från ett seriöst förhållande än vad jag gör i dag. Kan inte minnas att jag någonsin har saknat en potentiell kvinna, ett prospekt, vilket jag gör i dag. Finns ingen jag kan se mig själv med, inte ens på avstånd - inte ens om jag kniper ihop ögonen och fantiserar riktigt hårt. På sätt och vis känns det ändå helt rätt. Visst, jag saknar det där lilla pirret. Det där lilla tänk om. Men de kvinnor jag träffat sen jag flyttade tillbaka till Karlstad har bara lyckats få mig ännu längre från den punkten där jag plötsligt finner mig själv helt uppsluten av en annan människa. Något är fel just nu. Något inom mig. Något som inte låter mig känna något äkta innan jag har rett ut allt i mitt övriga liv. Inte nödvändigtvis vunnit ära och berömmelse, men tagit ett par steg i rätt riktning. En ekonomi som låter mig äta varm mat varje dag skulle vara en bra början. Det är inte frågan om någon djup depression. Jag är en riktigt glad grabb för det mesta. Livet skrämmer mig inte. Men jag vill göra allt i rätt ordning. Min ordning.
Det blev en rolig helg. Jag roade mig själv.
Sluta tänka stygga tankar. Det var inte så jag menade. Jag lekte en massa, men bara lite så som du trodde. Det mesta gick ut på att flumma med datorn. Installerade Apples Garageband och kom plötsligt ihåg hur kul det är att leka musiker, trots att jag är helt omusikalisk. Den kreativa lågan verkar växa sig starkare för varje dag jag är isolerad. Alla mina tankar riktas åt viljan att skapa. Snart kanske det till och med spiller över till något jag faktiskt kan ha nytta av. Den som lever får se.
Jag kan bara spekulera i hur extremt rolig sommaren kommer bli om jag lyckas dämma upp mitt festbehov till dess. Christian kommer hem i slutet av maj. Party, hombre! Dessutom är det äntligen klart att även Dan kommer hem, om än bara för två veckor i juni. Han verkar trivas på sitt nya jobb i Orange County och jag är genuint glad för hans skull. Jag hoppas bara att han inte fastnar där. Han ska vara där i ett år till, men vem kan veta vad som händer? Vad gäller vänner finns det ingen jag går så långt tillbaka med som jag gör med Dan. Ur ett själviskt perspektiv skulle jag gråta en skvätt om han beslutade sig för att förlänga sin vistelse.
Det här känns som en rätt sansad och tråkig text.
En krönikör är en journalist som slutat hyckla med att hon använder journalistiken till att sprida sina privata åsikter. Bara så du vet, nästa gång du öppnar en tidning. Du kommer aldrig få en objektiv sanning av någon. Varför? Det finns ingen mänskligt objektiv sanning.
Nu blev det kvasiintellektuellt också.
I morgon bär det av till de arbetslösas arbetsläger. Riktigt uppmuntrande. Jag vill inte bli störd just nu. Det är ungefär det enda jag ska säga till dem. Har inget emot bossarna där ute. De var trevliga förra gången. Det är själva projektet som är idiotiskt ur varenda tänkbar vinkel. Hoppas bara att de inte är förbannade över den dåliga press jag orsakade under min förra vistelse. Tanken med besöket i morgon är trots allt att de ska låta mig göra det jag behöver göra från hemmets lortiga vrå. Håll tummarna.
Håkan Hellström kommer till Nöjesfabriken i mars. Jag vill dit. Jag kommer förmodligen inte vara där. Eventuell välgörenhet tas helst emot i samband med detta event.
Håkan Hellström behöver en bättre hemsida. Generellt har svenska artister riktigt usla hemsidor, och Håkans är inget undantag. Jag och John har snackat mycket om det där. När vi kommer igång ska vi definitivt försöka ro i land sådana projekt. Men Håkans kan jag tänka mig att göra gratis. Dels för att den är tveklöst sämst, speciellt sett till hans skivförsäljning, och dels för att han är en av få svenska artister som lyckats bli bättre med åren, istället för att släppa en sönderhyllad debutplatta och leva återstoden av karriären på den fanbas man lyckades bygga upp då, utan att någonsin prestera något jämförbart igen.
Varning för jobbigt knasig mening ovan.
I morgon försvinner mina sista pengar till hundmat. Förstår inte varför hundskrället klagar så över sin diet, han äter för bövelen finare än jag.
Helgens roliga-tanke-jag-inte-kunde-släppa: Hur hade mitt liv sett ut och hur hade jag varit som person om jag fötts som stockholmare, medlem av den svenska adeln och flicka, fått gå privatskola, haft privatchaffis och ett american express platinakort?
Det du.
Kram
3 kommentarer »
10 februari 2006
Det är hög tid att dra upp tempot ytterligare. Den här veckan har det inte blivit mycket sagt här inne, men desto mer gjort här utanför. Känner att jag jobbar på duktigare än på länge. Men det seriösa riskerar att ta överhanden helt. Tankar sticker allt oftare åt det mer bisarra hållet. Det behövs ett avbräck, en vikt på vågen. Lite galenskap.
Fick en komplimang avseende mitt skägg i dag. Och en i går. Där ser man. Jag tycker ändå jag ser ut som en slusk.
Dagens chock: Det är fredag. Vaknade helt inställd på att det är torsdag. Känner mig rånad på en dag.
Oj, vad kul! Jag skulle kunna göra värsta långa “dagens och så vidare”-lista. Gör ett försök.
Dagens söta möte: Aida. Jag fick bara lite juldagshångel, vilket gör att jag inte behöver se henne som en föredetta och bli ovän med henne. Så funkar det.
Dagens fyllo: Christian. De har studenttorsdagar även i Kalifornien.
Dagens promenadmusik: Moneybrother. Hans talang framträder tydligare för varje gång jag lyssnar igenom hans båda album.
Dagens blodiga fot: Höger. Spruckna hälar läker långsammare om du pillar på dem.
Dagens frustration: Fröken CC. Alltid en balansgång mellan att vilja ha och bara vara vän.
Dagens nedladdning: Avsnitt sexton av “My name is Earl”. Så skjut mig då, antipiratbyrån, men jag orkar inte vänta på att bra serier ska visas på svensk tv. Jag erkänner. Jag är en skurk.
Dagens skratt: Läste igenom gårdagskvällens författade nödrimsrap om mig och John. Ibland är jag tre år, mentalt.
Dagens rss-rubrik: “Mary gick på modemässa”. Tack Expressen. Ni felar aldrig i er journalistik.
Dagens borde-jag-gjort-för-länge-sedan: Raderade mitt konto hos ett skribentforum för femtonåringar.
Dagens vill-egentligen-inte-tänka-tanken: Det här blir fjärde helgen i rad utan fest eller umgänge.
Dagens utskällning: Åt Zamzon. Kom på honom med att för första gången någonsin dricka ur toaletten.
Dagens erektion: Nej, väntar fortfarande. Det är lite deprimerande att vakna utan morgonstånd.
Dagens vill-absolut-inte-tänka-tanken: Nästa helg blir femte helgen i rad utan fest eller umgänge.
Dagens frukost: Inget alls.
Dagens maniska: Folk som inte vet när de ska backa undan.
Dagens kläder: Illaluktande.
Dagens jag-längtar-redan: Marcus fyller tjugosex och ordnar fest den tjugofemte. Det ska inte bli sex helger i rad. Å nej.
Dagens tack: Gud.
Dagens dryck: Vatten. Jag drömmer om kommande Fun Light-rus.
Dagens skämt: Mr Magoo. Alltid.
Dagens talanglösa makak: Mr Magoo. Alltid.
Dagens sosse: Per Axel Sahlberg. Smart att skriva ner sina cyniska åsikter framför en samlad journalistkår med kameror.
Dagens snöhatare: Jag.
Dagens nittiotalsretro: Hassan. Fortfarande kul.
Dagens vill-se: “Walk the line”. Därför att jag faktiskt lyssnade på herr Cash för ett par år sedan.
Dagens sjukdom: Förkylning. I antågande.
Dagens sympati: Muslimer. Jag skäms över västvärldens arroganta vi-är-bättre-än-alla-andra-inställning. Och att retas bara för retandets skull är lågt, även för danskar.
Dagens brist på os-intresse: Jag, igen. Kan möjligen tänka mig att glo lite på Anja och Tre Kronor, men i övrigt är vinter-os ett riktigt sömnpiller.
Dagens sista punkt på dagens-och-så-vidare-lista: Den här.
Nu faller det sig som så att jag har massor att göra. Och massor jag borde göra, men inte vill göra.
Om jag och John faktiskt lyckas komponera ett sjyst beat och dessutom en hyfsad rapinsats, då har vi gjort oss förtjänta av lite cred. Vi får se vad som händer med den idén, men det är en kul tanke. Skitsamma att själva idén är en total rip off.
Baby, baby, baby. Vi hörs snart igen.
Kram
6 kommentarer »
08 februari 2006
Det är så nära att vi kan ta på det. Ändå fattas den där sista biten. Ingen vill tro som vi tror. Vad ska vi göra? En virrig färd från punkt till punkt. Inget möte ger substans. Nu får det vara nog. Nästa möte ska leda någonstans. Så är det bara.
Du kan kolla på vår hemsida nu.
http://philipjohn.se/
Tanter med små soffkuddshundar borde totalförbjudas. Nästa käring som lyfter upp sin stackars krake till hund när jag och Zamzon traskar förbi funderar jag seriöst på att skrika allt vad jag förmår rakt in i resterna av en sedan länge bortmöglad hjärna. Vad är det för fel på dig, du förspillda skärva av ursäkt till varelse?
Nedlåtenhet har både jag och John fått nog av nu.
Vi behöver nya datorer, en liten lokal och mobilabonnemang. Det är ungefär vad vi klarar oss med, inledningsvis.
Ge oss. Ge oss.
Det är skönt att se ut som en lodis ibland. Har inte rakat ansikte eller huvud på två veckor. Men tro inte att jag får skägg som ger pondus. Å nej. Det är risigt och fläckigt. Slusklook. Grymt.
I somras bestämde en dator någonstans att jag passade en viss profil, vilket ledde till att jag fick spendera de följande månaderna i ett program avsett att lära mig söka jobb. Jag fick läsa en guide, fylla i ett par frågeformulär, skriva ett CV, gå en keramikkurs, ta tre promenader i skogen och dricka en himla massa kaffe. Det tog tio veckor.
Nu har min handledare på arbetsförmedlingen återigen startat datorn, och jodå - jag passar fortfarande! Är ditkommenderad på måndag. I ottan. Klockan nio brukar jag snarka gott. Ska bege mig ut och ta ett seriöst snack med handledarna. Ingen vill testa hur obstinat undertecknad kommer bli om de tvingar mig vistas därute om dagarna, istället för att jobba hemifrån med att få igång företaget.
Tror jag behöver sex. Eller ett slagsmål. Jag har inte varit i slagsmål sen jag var arton.
Imbeciller! En olycklig nederbörd efter ett möte mellan en mentalpatient och en femtiosjuårig, tandlös hora, sprungen ur ett blodigt analhål en regnig och mörk natt när Gud valde att se åt ett annat håll. Så sammanfattas enklast den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Det är mycket ilska just nu. Och besvikelser. Men även hopp.
Hoppet försvinner aldrig. Och min tro på mig själv är starkare än någonsin. Jag kommer bli en extraordinär kreatör tillsammans med John. Våra skapelser kommer eka långt utanför länets gränser. Men det stannar inte där. Nej, nej. Det är så mycket mer. Någonstans finns hon jag letar efter. I all min cynism vägrar jag ändå släppa den romantiska biten av mig själv. Ur den föds även längtan att skapa något annat, något som inte görs för ära och rikedom, utan helt i den hopplöst sliskiga kärlekens namn. Jag känner värmen i mitt bröst, den klara och renande elden. Jag anar minnet av parfym och förs tillbaka till en mer oskuldsfull tid av mitt liv. Det är inte alls så att jag önskar den åter, men jag vill aldrig glömma den pojke som sa att han skulle gifta sig oskuld. Jag vill aldrig sluta se mig själv som god, som väktare av bortglömda ideal, men jag påminns ständigt om mina egna synder. Och jag fjärmar mig från livet. Ställer mig utanför och vägrar deltaga. Det är ändå bara den mest gigantiska teaterföreställning som någonsin uppförts, men ingen har bemödat sig om att lära sig sina repliker. Vi har reducerat oss själva till ett spektakel, en revy som publiken skrattar åt i takt med alkoholintagandets stigande grad. När frågade du senast dig själv om allt du tror på är ett skämt?
Du vill ligga med mig. Det får du inte.
Se så. Ta en titt på http://philipjohn.se/ nu. Lite respons tas varmt emot.
Känner du en kvinna i tjugoårsåldern som ser ut som en gudinna, besitter intelligensen hos en filosof, är oskuld men en dynamo i sängen; ja, då är det bara att slå mig en signal.
Till dess. Kram.
8 kommentarer »
05 februari 2006
I natt dukas det upp. Jag ska trotsa min budget och inhandla allt som behövs till en nachosmiddag för fyra, att ätas av en. Det är Super Bowl XL, eller Super Bowl 40 om du så föredrar. Pittsburgh Steelers möter Seattle Seahawks. Jag hejar lite på de sistnämnda, av enda anledningen att de slog ut Washington Redskins i vad vi enklast kan kalla för kvartsfinalrundan, med siffrorna 20-10. Redskins är laget som vann mitt hjärta när jag tio år gammal upptäckte sporten. Givetvis för att de var bäst det året. Så som unga hjärtan alltid fungerar. Om Seahawks vinner med tio poäng i natt, vilket de borde göra utan större problem, kan jag irrationellt argumentera att Redskins lika gärna kunde varit i finalen med dem.
Amerikansk fotboll är sporten som tjusar mig mest. Varje match är ett fältslag i sann krigisk anda. Ett lag rymmer både de brutala grovarbetarna, som befinner sig i en ständig korseld, och de tekniskt briljanta finlirarna, som vinner allt strålkastarljus. Men missta dig inte. Det finns utrymme för divor, o ja. Men det är utanför planen. På planen skiljs snabbt agnarna från vetet, du kan bokstavligt talat bli dödad om du tror att du kan slappna av på en amerikansk fotbollsplan. Och just där ligger lyckan i en sport som amerikansk fotboll. Jag gillar idrott överhuvudtaget. All idrott är ett uttryck av människans krigiska längtan. Behovet att hävda sin rätt, sin överlägsenhet, sin mänsklighet. Idrott och tävlan är inget modernt fenomen, men det är ett modernt uttryck i sin extremt spridda och globala form. Krig är reserverat människor utanför vår västerländska upplysthet. Vi kan ge oss ut på korståg under imperialismens fana, men vi kan aldrig förstå vad krig innebär för de människor som lever med kriget som en central del av livet, där kriget blir en fråga om sann överlevnad. Istället skapar vi våra substitut. Vi dyrkar våra hjältar, vi skapar kamper mellan nationer. Vi älskar och hatar. Och vi kan klamra oss fast vid minnet av en hjälte som stod ensam på slagfältet och mot alla odds gick segrande ur striden. Det är vackert och skrämmande på samma gång. När Sverige gråter över en missad straff, visar det tydligt på vad bekvämlighetens liv kan betyda för den enskilda människan i fråga om tomhet och brist på mening. Vi projicerar vår längtan efter ära och kamp på det fåtal som kan ge oss en symbol för de känslor vi har tappat kontakten med. Och så måste det kanske vara. Vissa sporter är ändå helt enkelt ärligare i sitt uppsåt. Prat om gentlemannaskap är en lögn. Det har aldrig existerat gentlemannasporter, endast rika människor som inte gillat smuts under naglarna. Låt dig istället tjusas av en sport som är just så brutal som den borde vara. En sport där kampen mellan fältherrarna är satt i fokus. Där lögnerna är förpassade till presskonferensen efter matchen. På planen existerar bara det stora slaget.
För övrigt ett stort grattis till Kajsa Bergqvist. Friidrott är tämligen oblodigt, men ack så spännande ändå. Och Kajsa just en sådan idrottare som står för allt vad kämpaglöd innebär. Hennes världsrekord gav mig nästan en tår i ögat. Men starka pojkar gråter inte.
Super Bowl är för många reklamare årets händelse. Det handlar om världens dyraste reklamtid, och företagen som väljer Super Bowl som sitt forum utkämpar en kamp om att bli den reklamfilm som alla pratar om dagen efter matchen.
Sverige har ett gott rykte inom reklamvärlden. Genom åren har svensk reklam framförallt symboliserat starka idéer, något som de senaste åren börjat tunnats ut. Det känns som att vi har sett för mycket på just USA:s feel good-mentalitet, och låtit oss imponeras. Det kunde inte bli mer fel. Reklam måste vara intressant och provocerande. Reklam måste bryta nya marker och spränga nya gränser.
I Karlstad har vi haft vår största stolthet i Ord & Bild Reklambyrå. De har genom åren utmanat Stockholmsdominansen. De lyckades bygga ett reklamhus med runt fyrtio anställda, men framförallt lyckades de hålla en jämn och hyfsad kvalitet på reklamen. De fick inga riktiga skrytkonton, men lyckades ta hem ett par smågulliga priser till staden där solen alltid skiner. I det stora hela en trevlig reklambyrå att gilla och kanske till och med drömma om att jobba på. Men det var då. Nu vet jag inte vad som har gått snett. Vad jag antar är en misslyckad personalpolitik har halverat personalstyrkan på bara ett par år. I ledningen sitter samma namn som tidigare, men på golvet verkar all kreativ styrka försvunnit någon annanstans. Och vad händer en reklambyrå som förlorar förmågan att attrahera ungt och provocerande blod och istället lever vidare på de gamla drakarnas gamla idéer? Surfa in på deras hemsida och ta en titt själv (www.ordbild.se). I dag slår de på den stora trumman över ett anonymt försäkringsbolag som ska marknadsföras via Tv4:s lokaltevesändningar. Det första som stör mig med det är hur de lyckas få den biten att låta genialisk, men jag antar att jag får leva med att ingen vågar degradera sig själv. Lokalteve, liksom? Men, men. Det är inte den stora besvikelsen. Ta en titt på de tre reklamfilmerna. Välkommen till jingelns underbara värld. Ja, jag är ironisk. Och det gör mig så himla ledsen. Kan inte en byrå av Ord & Bilds storlek besitta en högre kreativ nivå än att tänka ut en totalt oprovocerande liten trudelutt som ingen människa kommer ta till sig? Är det försvarbart att övertyga en ny kund, som äntligen fått tummen ur röven och beslutat sig för att marknadsföring kanske inte är en så dum idé, att en jingel a la reklamens stenålder är den bästa vägen att spendera pengar? Jag vägrar tro det. Det måste vara ett uttryck för tristess och apati. Människor som fått härja fritt för länge, istället för att ägna sig åt att endast leda byrån administrativt. Reklamfilmerna saknar all tillstymmelse till tanke och glädje inför uppgiften, och kommer snabbt begravas på närmsta kyrkogård för de menlösa och oönskade.
Det ser mörkt ut. Jag vill inte att de ska försvinna. Jag vill se dem blomstra igen. Karlstad behöver dem. Jag och John behöver dem. De öppnade dörrar, men nu befinner de sig långt från något som kommer omnämnas med respekt i resten av branschen.
Hur många företag besitter egentligen förmågan att rannsaka sig själva? Ytterst få, tror jag. Men det är de som klarar just det som besitter förmågan att ständigt uppfinna sig själva på nytt.
Om jag hade en miljon kronor skulle jag börja röka pipa.
Bara så där helt apropå.
Om jag hade en miljon kronor skulle jag köpa en rock, en hatt och en käpp och lära mig ledmotivet till “Singing in the rain” utantill.
Bara så du vet.
Jag vill ha en apa också, men det har jag redan sagt.
Kram
3 kommentarer »