Arkiv för januari, 2006
31 januari 2006
Mötet hos skattemyndigheten var exakt så sömnigt som jag förutspådde. Mest repetition av vad vi fick höra under starta-eget-kursen i höstas. I andra pausen smet vi. Men en sak kommer jag minnas. En rad i en av broschyrerna, under rubriken “Momsbefriade varor och tjänster i Sverige”. Modersmjölk från människor! Pris ske Gud. Ammande kvinnor kan slippa Mängder av O-Moraliska Skatter, förutsatt att de säljer innehållet i sina mjölkstinna glädjekupor.
Saknade en motsvarande rad om “Sperma från människor”. Jämställdhet, någon? Vad är det här för tjafs? Ska vi män lämnas utanför därför att vår exklusiva produkt inte kan förknippas med den moderna cafékulturen? Det är upprörande.
Notera för övrigt den könlösa terminologin ovan. Modersmjölk från människor. Inte från kvinnor. Vi vill ju inte exkludera muterade män, vars tuttar flödar över av modersmjölk de bara måste få lov att sälja till högstbjudande. Utan moms.
I dag presenterades årets Oscar-kandidater. “Brokeback Mountain” kommer givetvis vinna en massa priser. Och visst, det är en helt okej film. Men den är sönderhypad. En rätt ordinär historia, presenterad på ett vis som gör alla pk-älskare blöta i byxorna. Filmens största behållning är trots allt musiken och vyerna.
“Crash” är ett mörkt litet vykort, som lyckas bättre än “Brokeback Mountain” i behandlingen av sitt tema. I detta fall vardagsrasism. Känns som ett mer intressant val. En av rollerna spelas av Terrence Howard. Han är nominerad till bästa manliga huvudroll för en annan film, “Hustle & Flow”. Tyvärr saknas den i kategorin bästa film. Den hade varit det intressantaste valet. Fast å andra sidan har jag inte sett “Capote” än. Sätter min förhoppning till att den ska svepa undan mina fötter och tillika vinna, annars blir det en svag vinnare i år.
“Good Night, and Good Luck” är filmen som finns med därför att den gör vad amerikanarna gillar mest; stryker etablissemanget medhårs. Tänk, så duktiga de var redan då.
Men George Clooney har verkligen tagit sig långt från att vara en kvinnodröm i “ER”. Han både regisserar och spelar i “Good Night, and Good Luck”. Men han gör bäst ifrån sig som fet och avdankad CIA-agent i “Syriana”, en högaktuell politisk thriller. Tyvärr kunde den varit mycket bättre. Manuset har stora hål och regissören lyckas aldrig få till någon egentlig spänning.
Jag gillar “Junebug”. Jag gillar “A history of violence”. De finns båda med i underkategorier. Hoppas de vinner.
Och Tim Burton vinner bästa animerade film med “Corpse Bride”. Annars finns det ingen rättvisa. Men det gör det i och för sig väldigt sällan.
Men vart fan finns “The Matador”? Suck. Denna pärla. Denna förbisedda, svarta lilla pärla.
Ja, jag ser på tok för mycket film.
Borde rikta min energi till att skapa istället. Det är över ett år sedan jag gjorde ett seriöst försök att skriva något med tyngd. Jag trodde flytt och arbetslöshet skulle ge mitt författande en nytändning, men så fel jag hade. Halkade omedelbart in i apatins dimma. Varje litet försök blev ett helt berg att bestiga. Tidigare kunde jag komma hem utmattad efter en lång dag, vara tvungen att ta en lång promenad med Zamzon, men ändå hitta tid och energi till att skriva in på småtimmarna. Känner mig mer cynisk än någonsin inför mina författardrömmar. Ser framför mig hur mycket jobb ens en liten diktsamling skulle innebära, och jag vet att jag saknar både disciplin och inspiration till att orka. En novellsamling? Eller, hemska tanke, en roman? Glöm det.
Men jag vill. Jag vill. Jag … vill.
Ta dig i kragen, Philip Wildenstam. Spara ut lite hår och skaffa dig ett jobb.
Och skriv aldrig mer om dig själv i tredjeperson. Det är tragiskt. Det är reserverat amerikanska idrottare med för mycket kemiskt testosteron i venerna.
Och svenska svordomar gör sig inte bra i text. Fan, liksom?
En nackdel för både mig och John är att vi båda lider av damp. Vi kan inte sitta stilla en sekund. Vi kan inte hålla fast vid en bra idé till vår egen hemsida i mer än en dag. Nu är vi inne på typ fjärde förslaget, och den borde legat ute för en vecka sen. Så fort vi börjar bli klara river vi allt och börjar om. Visst, perfektionism är bra. Men så kan vi inte hålla på om vi någonsin får betalt för vår expertis.
Som för att bevisa gårdagens poäng om vårt svenska rättssystem läste jag i dag om en man som efterlystes misstänkt för mord, bara timmar efter att han släpptes ur finkan. Kan bara jubla, lite lätt sorgset.
Letar med ljus och lykta efter en författare som kan intressera mig igen. Vänligen inkom med boktips, men låt mig slippa all dynga på bästsäljarlistorna. Film skiljer sig från böcker på så vis att vilken idiot som helst kan ha tur nog att uppskatta ett två timmar långt mästerverk, men när det kommer till böcker är det stor skillnad. Gemene man är på tok för korkad för att uppskatta sann storhet. Därför kan en bok som “Da Vinci-koden” erövra världen. Därför kan en imbecill som Liza Marklund bli språkrör åt en generation ilskna kvinnor som inte vet vad de är arga på. Därför känns det som evigheter sen jag fann en ny bok att älska, även om Carl-Johan Vallgrens “Den vidunderliga kärlekens historia” kom ut för bara ett par år sedan.
Ska läsa om min samling Hemingway istället. Den mannen kunde knulla, supa och slåss som en riktig karl. Eller tre. Och hans ord är svårslagna.
Det räcker för i kväll.
Vill att du ska ta mig med ut på lördag. Kan inte sitta inne tre helger i rad. Hjälp mig.
Kram
3 kommentarer »
31 januari 2006
En sen kvällspromenad genom stadens kärna. En behaglig känsla av ägande infinner sig. Jag känner varje vinkel. Jag känner varje vrå. Och ostörd i natten äger jag Karlstad. Staden är en del av min barndom, min nutid och min framtid. Drottninggatan. Västra torggatan. Kungsgatan. Östra torggatan. Domkyrkan och mitt hem närmar sig, utan att jag mött en enda nattvandrare. Jag kan gå trygg, upptagen i min egen värld. De gånger jag möter någon reflekterar jag inte över det. Jag är en förhållandevis respektingivande syn. Nära på hundranittio centimeter långt. Över åttio kilo tung. Given ett ansikte som en del väljer att kalla hårt. En blick som kan få män att vända bort blicken och kvinnor att möta den. Det är min uppenbarelse. Och i mitt följe kretsar en dobermann. Jag är knappast det ideala rånoffret. Jag är inte killen du ber om tiden eller vägen. Och mer än en gång har jag sett folk byta sida av vägen innan vårt stundande möte, såväl män som kvinnor. Rädda män kan jag hantera. Visst kan du bli rånad, visst kan du bli misshandlad. Det är en otäck tanke, men jag har svårt att förlika mig med rädslan. Jag intalar mig själv att deras rädsla är en stundens ingivelse, ickeexisterande innan vårt möte blev aktuellt. Och att rädslan snabbt tonar bort och glöms lika fort som våra steg separerar sig. Det är rädda kvinnor som tynger mig. Deras rädsla är rationell och ständigt närvarande. Redan när de snör sina skor och sätter på sig sin kappa, för att bege sig hem från vännen eller pojkvännen, så finns den där. Något kan hända henne just i kväll. Tanken vill inte försvinna. Hon väljer upplysta vägar, byter sida när hon ser en annan människa på håll. Och hon fruktar tunnlar och överliggande broar. Så har jag fått det berättat av för många kvinnor.
Det är inte ens tvåhundra meter från mig till brofästet där en kvinna våldtogs i höstas. Det är tio minuter promenad till Hagaparken där en kvinna gruppvåldtogs helgen därefter.
Jag kan inte sätta mig in i hur det är att vara kvinna. Att behöva vara rädd. Och det gör mig arg.
Det gör mig arg och äcklad att bo i ett samhälle som styrs av människor som räknar brottslingar till offren. Visst, vi är alla barn av vår tid. Visst, vi kan inte alltid klandras för brister som givits oss av samhälle eller dåliga föräldrar. Men vi måste ta ansvar där vi brister i vår privata moral. Jag vill inte se ännu en våldtäktsman, mördare eller pedofil som varsamt placeras in i vårt vårdande rättssystem och ges bättre förutsättningar till en dräglig tillvaro än många människor utanför de låsta dörrarna. En låst dörr är bara en fysisk begränsning, vars närvaro må leda till tristess eller klaustrofobi, men vars syfte effektivt motarbetas av helgpermissioner, kabel-tv och höghastighetsinternet. Som om det inte vore nog är strafftiderna löjligt korta. För att låsa in en notorisk mördare under hela dennes liv är det essentiellt för systemet att släppa ut personen i fråga lagom lång tid för denne att begå ännu ett mord. Jippie. Systemet fungerar. Låt dem istället känna betydelsen av att sona sitt brott. Låt dem istället berövas på allt vi människor tar för givet. Låt dem brinna i en jordisk skärseld. De förtjänar inte bättre.
En bonus är att vi skulle slippa de yrkesförbrytare som kommer från öststaterna för att slippa riskera fängelsestraff i sina hemländer. En repa i Sverige är trots allt som en spa-vistelse i jämförelse med ett fängelse i till exempel Estland.
Jag äger Karlstad.
Ytterligare en dag då jag glömde ringa min arbetsförmedlare. Hon är förmodligen redan sur. Men jag tvättade i alla fall.
Blev irrationellt förbannad i dag. Har svårt för dubbelmoralistiska samveten. Du kan känna dig träffad.
För dig som inte vet betyder “kognitiv dissonans” något i stil med att få sina föreställningar krossade. Jag har också läst böcker om psykologi. Och du kan sluta briljera, Sandra. Jag tycker om dig, men du gör en del personer förvirrade. Och sen vill de inte kommentera, för de är rädda att låta dumma. Usch. Tråkigt ju. Jag är narcissist.
I ärlighetens namn vill jag få betalt för att skriva en massa dynga.
I ärlighetens namn önskar jag att fler ska läsa min dynga.
I ärlighetens namn kommer jag bli jätteglad den dagen jag får en kommentar av någon jag inte känner. Det skulle även vara skitkul med lite hatbrev. Jag älskar att bråka. Kan liksom inte låta bli. Men skvallra inte, är du snäll. Det pajar min image om folk börjar tro att jag provocerar för att jag njuter av det och inte för att jag är ett genuint bajshuvud.
Känns som att jag aldrig sover. I alla fall inte på riktigt. Klockan börjar bli mycket. Kommer utan svårighet klämma en rulle snart, trots att jag riskerar tidig väckning. Har lovat att hjälpa en vän med lite hemsidematerial, och hans tider sammanfaller sällan med den övriga världens. Men syften tas tacksamt emot. Jag saknar dem just nu. Jag och John ska visserligen på ett informationsmöte hos skattemyndigheten i morgon kväll, men kom igen! Det går knappast att likna vid något som gör det värt att lämna sängen. Fast med lite tur somnar jag som ett spädbarn efter det.
Kan inte släppa att jag äger Karlstad. Vilken sjyst tanke. Undrar om jag kan börja ta entréavgift?
Kram
6 kommentarer »
28 januari 2006
Säg mig hur kärlek smakar för den som inte längre minns.
Snart stänger systemet för helgen. Jag tog mig inte dit. Det var ingen idé. När räkningarna hade betalats återstod löjligt lite. Har faktiskt aldrig varit mindre kvar. Jag skrattar hellre än jag gråter. Det är tragikomiskt. Jag förtvinade i över tre år. När jag slutligen tog mig därifrån hade min lön inte stigit högre än till fotknölarna. För vad? Ibland mer än hundra övertidstimmar i månaden. Obetalt. Jag känner folk som får ut mer i a-kassa än vad jag fick då. Nu får jag a-kassa. Åttio procent av ingenting. Det är nästan gulligt. Det är drivkraften till att aldrig mer ta ett slavjobb. Eller acceptera en slavlön. Jag svälter hellre. Pengar gör ingen människa rik. Jag hade slutat skratta. Jag hade slutat tänka. Nu gör jag båda igen. Molnen på himlen kommer blåsa undan. Måste bara samla lungorna fulla först, innan jag låter mitt avgrundsvrål ljuda över Karlstads tak.
Men jag såg verkligen fram emot en kväll ute. Attans.
Måste ta en paus nu. Får kämpa för varje ord i dag. Ska vara en duktig son och hälsa på mor och far i butiken. Det gör dessutom Zamzon glad. Han är barnsligt förtjust i deras torkade bananer.
Människor hör vad de vill höra. Människor läser vad de vill läsa. Det spelar sällan någon roll hur du eller jag formulerar oss. Vi kan aldrig bli förstådda som vi själva avser.
Får dansa framför spegeln i kväll.
Vet inte vart gårdagen tog vägen. Skulle ringa min arbetsförmedlare. Hade tvättid. Missade båda. Bullade upp mig i sängen och stirrade bort dagen. Tomma dokument är skrämmande. De första orden är essentiella. En tröskel att ta sig över. Som jag skrivit tidigare behöver de inte betyda särskilt mycket för fortsättningen, men det går inte att förneka hur otroligt viktigt det är att trycka ut dem ur sig. I alla fall för mig. Känner gott om människor som kan babbla i all evinnerlighet. Som bara kan skruva på kranen. Jag är inte en av dem. Jag släpper sällan taget om texten. Den kommer ut färdig. Det är bara hur det är för mig.
Jag stöter effektivt bort de kvinnor som kommer för nära. Ibland ångrar jag mig. Oftare är jag glad att jag inte lät det bli för seriöst. Men jag kan inte släppa tanken att jag under de två senaste åren har gått miste om någon som skulle ha kommit att betyda något för mig. Hur gör jag för att sluta bete mig som en skadeskjuten idiot?
Och nu till något helt annat.
Det känns som att alla företag har fått varumärkeshybris. Istället för att fokusera på att erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna handlar det mesta nuförtiden om att prångla in de grymmaste värdeorden i sitt företag. Vi lever i en tid av storkapitalsdyrkan och den medelmåttige konsumenten sväljer allt med hull och hår. Internationella superstjärnor skapas med hjälp av företagssponsring, och avsätter sin karriär i rampljuset åt att betala tillbaka sin skuld. Konsumentlagar är ord på ett papper, lätta att kringgå så länge det finns resurser. Det finns ekonomier i företagsvärlden som är starkare än de flesta staters diton, och en armé av självupptagna reklamare och pr-snubbar som utan att ifrågasätta följer varje order.
Är detta ett globalt problem? Ja. Är detta ett reellt problem även i Sverige? Ja. Är detta ett problem även för en ung kille som vill viga denna delen av sitt liv åt reklam och marknadsföring? I allra högsta grad, ja.
En svensk stolthet hörs när klädföretaget We förs på tal. Utan storslagna kampanjer lyckades man snabbt bli ett hett modemärke inom streetwarescenen. Det enda man gjorde var ju att få en massa hel- och halvkändisar att bära deras kläder med överdimensionerade logotyper. We-aktivisterna blev snabbt ett begrepp och en förebild inom en reklamvärld som är på ständig jakt efter nya vägar att vinna konsumenternas plånböcker. Inte kan det ses som något annat än en succé och en stor seger för det lilla företaget mot de stora drakarna?
Myten är sällan sann. Eller vacker. Grundarna av We kan knappast ses som davidfigurer i kampen mot Goliat. De var väl förankrade i inne-Stockholm långt innan de grundade sitt företag. Det är inte svårt att anta att det dessutom fanns gott om kapital i ryggen när de bestämde sig för att lansera We. Allt de behövde göra var att skapa en högst medelmåttig klädkollektion, genom att snegla på hur resten av streetwarevärlden sydde sina kläder. Sedan var det bara att fläska på så tydliga logotyper som möjligt, lyfta på luren och slå sina dryckesvänner en signal. Raskt kunde svenska kids se Latin Kings med flera helt klädda i den första We-kollektionen. Och media var inte sena att haka på trenden. På extremt kort tid lyckades We skapa ett sug hos landets alla skejtare och wannabes. Och föräldrarna fick snällt öppna sina plånböcker.
Skapades We av en hårt kämpande och begåvad kläddesigner, med en lång och slitsam utbildning i ryggen? Nej. Hade det varit skillnad om så hade varit fallet. Absolut. Det är en fråga om att välja att hålla fast vid värden eller att släppa dem helt. Hur kommer världen se ut i framtiden, när allt redan i dag är en fråga om kapital? Den fria ekonomin är ett skapat begrepp. Ordet frihet är överhuvudtaget väldigt luddigt och betyder givetvis vitt skilda saker vart på jorden du befinner dig. En konsument är aldrig fri. En konsument kan aldrig bli fri. Det är en utopi. Men det finns grader av frihet. Reklamvärlden bär delvis ansvar för den extrema avart av marknadsekonomi som råder i västvärlden i dag, så det är delvis reklamvärldens ansvar att börja tänka på mänskliga värden igen.
USA är den nation som överkonsumerar flitigast. Det är lätt att sitta i Sverige och skratta åt de dumma amerikanarna, men vi ligger inte långt efter. Om vi bortser en stund från att vi utarmar jordens resurser genom att ständigt öka suget hos befolkningen till ytterligare en produkt vi egentligen inte behöver, vad är då problemet? Bland annat att vi skapar vår identitet utifrån vad vi har råd med. Samhällsklasser har alltid existerat, det är bara ännu en utopi att tro att de går att förgöra. Men världen är sjuk när vår identitet ligger i vad vi bär, vad vi kör och vart vi semestrar, och inte i vad vi är och vad vi gör. Det finns inga sanna hjältar kvar. En läkare är bara en läkare. En upptäcktsresande är bara en ensam excentriker. En frihetskämpe är förmodligen en farlig dissident som egentligen vill förslava världen. Med mera. Folk som brukar sina händer är värda förakt. Folk som vill äga sin egen lilla del av världen och inte ansluta sig till den globala kapitalismen är helt enkelt människor utan visioner. Och så vidare.
Vad kan media göra? Jag vet inte. Det har gått rätt långt. Jag försöker alltid ta med mig ett mått av sanning in i mitt skapande. Vad är jag beredd att göra, hur långt är jag villig att gå? Mina privata värderingar kommer stå i vägen ibland. Jag känner inget sug efter att jobba med vare sig läkemedels- eller tobaksföretag. Och slår We en signal lägger jag på luren. Däremot välkomnar jag varmt alla företag som kan visa upp att de har en agenda som kan gynna den lilla människan.
Nu bär det snart av ut igen. Zamzon behöver rastas. Kvällen är här. Den kommer bli lång. Som tur är finns det film att se. I morgon är det citysöndag. Affärerna håller öppet eftersom det har varit löning. Själv tänker jag ta en vilodag. Besöka föräldrarna för söndagsmiddag. Men först efter att de har fått stänga butiken, givetvis.
Ha en trevlig kväll, allihopa. Tänker med avund på er. Kram.
4 kommentarer »
26 januari 2006
På önskelistan: En snygg grannflicka.
När jag, våren 2005, skulle flytta hem till Karlstad hade jag stora svårigheter att få tag på en lägenhet. Utflyttsdagen från min dåvarande lägenhet närmade sig, och jag riskerade att stå utan både jobb och boende. Ingen drömsits. Med mycket tur, och skamligt nog lite hjälp från min mor, fick jag slutligen tag på en underbar vindsvåning granne med domkyrkan. Det är 56 kvadratmeter ungkarlsdröm. En perfekt tänkarkvart för en romantiserande författarsjäl. Med mera. Du förstår säkert. Men det finns en bitter baksida med att i tjugoårsåldern bosätta sig i ett centralt beläget drömhus; alla grannar önskar att jag bodde någon annan stans. Det syns i deras ögon när vi möts i trapphuset. Det hörs på deras röster de få gånger de hälsar. Medelåldern är fyrtio plus. Jag vill inte ens gissa vad medelinkomsten ligger på. Och sen jag. Den unga killen i svart skinnjacka. Rakad skalle. Och jisses! Den stora, svarta hunden! Kan du tänka dig? Jag är säkert kriminell. Jag är säkert både det ena och det andra. Men allt det hade stört mig mycket mindre om det bara hade funnits en jämnvikt. En distraktion. En snygg grannflicka. En tjej att le åt i trapphuset, istället för mötas av ett grumpet mumlande. Och kanske framförallt lite bränsle att fantisera kring. Det finns få pojkar som kan påstå att de aldrig fantiserat kring en grannflicka. Det hör liksom manligheten till. Och jag känner mig nästan blåst på konfekten nu. Med min höga hyra borde det ingå både en och två drömpinglor. Jag tycker inte att jag är oresonlig.
Har lyssnat bort dagen. Arctic Monkeys och Kings Of Convenience. Nya upptäckter. Tack Expressen. Tack Malin. Det är sällsynt att ett album fastnar vid första genomlyssningen. Än mer sällsynt att två album gör det samma dag.
Vår hemsida till företaget tar sig. Snart färdig. Till att börja med blir det något som kan liknas vid en trailer. Vi har ju inget företag ännu. Det finns bara en rejäl tanke och en massa trådar som måste nystas ut. Har ingen aning om när vi kan komma i gång på allvar. Men jag längtar dit. De rastlösa dagarna tär. Har så mycket tankar och idéer jag behöver få ur mig. Och jag vet att det är samma sak för John. Han är en idémagnet. Jag kan komma tillbaka till datorn och ha ett meddelandefönster fullt av länkar jag bara måste kolla, enligt honom. Han dammsuger nätet. Han besitter en enorm finkänsla för vad som är bra och vad som är dåligt. Glöm onödiga effekter för effektens skull. John gillar det enkla eller det flippade. Så länge det fyller en funktion, oavsett om den är enkel att förstå eller smärtsamt långsökt. Att starta ett företag tillsammans med en annan människa är på sätt och vis som att ingå i ett äktenskap. Och det känns ganska reko att jag ska gifta mig med John. Är inte särskilt kär i honom, men han är förbaskat bra i sängen.
På tal om primater: Jag vill ha en. Om inte annat så bara för att se hur den och Zamzon skulle komma överens.
Gick förbi en kvinna i kväll, som jag bjöd ut förra hösten. Hon kände inte igen mig. Hon var fortfarande lika vacker. Tyvärr var det allt hon var.
Det är sent nu. Jag vet inte hur jag ska göra i morgon. Eller vad jag vill göra i morgon. Gå ut? Stanna hemma? Umgås? Glömma att det är fredag och jobba bort kvällen istället? Den här sidan är bara ett par dagar gammal. Inte många som läser den. Jag hoppas givetvis det ska bli ändring på den saken. Men oavsett, det stör mig inte. I alla fall inte än. Det känns bara skönt att skriva igen. Uppehållet blev för långt. När artiklarna börjar dyka upp mindre frekvent vill jag att ni skäller på mig. Dra i mig. Skrik åt mig. Jag tappar så lätt tråden. Det är symptomatiskt för mitt liv. Men just nu rinner det på. Det upptar mig. Och det känns tryggt.
Kram
4 kommentarer »
25 januari 2006
Reflektionernas dag. Nu orkar jag inte tänka mer. Ett barnkalas gav mig en chans att släppa allt. Plus tårta. Sockerchock. Grattis Emilia.
Om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem. Helgen närmar sig. Efter en alkoholfri helg ser jag fram emot en bägare i glada vänners lag. Och krogen hägrar. Jag är knappast världens mest begåvade dansare, rytmkänslan kanske inte stämmer alla gånger. Men ändå är det förbaskat kul. När jag var arton stod jag vid baren och hängde. Försökte se tuff och begärlig ut. Ölen i handen och ciggen i mungipan. Kanske nickande i takt med musiken. Skräcken grep tag i mig de gånger jag drogs med ut på golvet. I dag är jag den som drar. I dag kan jag till och med bli irriterad om någon stör mig och mina vänner när vi flackar runt.
Skulle vilja skriva att jag har koll på läget. Att jag vet vad som händer härnäst. Att alla vägar är raka farleder. Att jag aldrig vacklar. Att jag alltid är stark. Givetvis kan jag inte skriva det. Jag är svag. Jag är förvirrad. Jag är feg. När det kommer till många saker. Och hur konfliktsugen jag än må vara i vissa situationer, finns det stunder då jag bara vill vända ryggen till och ge mig av. Jag har sårat. Jag har blivit sårad. Det går förmodligen jämnt ut. Har inget försvarstal redo. Vill inte vinna sympati. Vi är som vi är. Jag är som jag är. Nöj dig med det.
Men ibland är jag en riktig moralist.
Efter en dansfri helg blir suget extra stort. Det har hänt mer än en gång att tvångstankar kommit över mig. Det kan se ut så här: Jag går med Zamzon genom stan. I iPoden slås det om till en dansvänlig låt. Jag ser alla människor. Och plötsligt ser jag mig själv börja dansa till musiken i mina öron. Jag sjunger högt och dansar okontrollerat. Alla hör och ser. Och de börjar dansa. Vilket jag givetvis inte gör. Vilket de givetvis inte gör. Jag går snällt vidare, medan jag kämpar tillbaka ett leende i mungipan. Det är lätt att spå hur en verklig reaktion på dylikt beteende skulle bli. Ändå undrar jag. Vill bedriva experiment. Vill ge mig ut på stan och göra oväntade saker. Är du med eller emot?
Ni som har en rss-läsare kan automatiskt få alla nya artiklar jag skriver. Ganska smidigt.
Noterade du hur jag ovan bakade in det lite mer allvarliga stycket mellan två lite mer avslappnade stycken? Det är en del av min personlighet.
Kevin Smith är en förbisedd filmskapare. Han ligger bland annat bakom guldkornen Clerks, Mallrats och Chasing Amy. Hans namn dyker aldrig upp i min bekantskapskrets när film diskuteras. Vilket det borde göra. Hans dialoger slår till och med Tarantino på fingrarna. Antar att det är avsaknaden av brutalitet och blod som jobbar emot honom. Hans filmer kretsar alltid kring det banalt mänskliga, livets små med- och motgångar. Det händer sällan mycket. Allt tar plats i orden som sägs och deras undermening. Du får välja själv om du vill ta dem till dig. Och däri ligger det fantastiska. Får du chansen att se en av hans filmer rekommenderar jag att du tar den. Chasing Amy kan du gott se även av den enkla anledningen att det är enda gången Ben Affleck har gjort en bra rollprestation.
Jason Lee är skådisen du kan räkna med att se i det mesta Kevin Smith ligger bakom. Nu har han fått en egen tv-serie. My name is Earl gör sin första säsong i USA, och kan utan överdrift ses som räddningen för sitcom-genren; ett format som de senaste åren halkat längre och längre ut i skrattburkarnas intetsägande land. Här finns de inte ens med. Du skrattar inte för att du blir tillsagd, utan för att du inte kan låta bli. My name is Earl blandar slap stick med intelligens. Dessutom vågar gänget bakom serien sig på något så djärvt som att låta karaktärerna rymma mer än en enkla stereotyper, vi får under seriens gång omvärdera saker vi trodde var gjutna i cement. Som Earls bror möter vi en annan Kevin Smith-protegé. Ethan Suplee är född att spela Earls lite långsamma bror Randy. Även om det är Jason Lee som bär serien, så lyckas Ethan Suplee med konststycket att locka fram mest skratt. Det kan låta så här:
Earl: It was nice to see Natalie so happy, wasn’t it?
Randy: Yeah I’m glad she’s not dead no more. Being dead is definitely worse than being alive. When you’re dead you can’t do all the cool stuff you can do when you’re alive. You and I, we can do all kinds of cool stuff cuz we’re living, we’re not dead, we’re alive. If we were dead we wouldn’t be able to do all the cool stuff we can do, becuz we’re alive. Dead people can’t do cool stuff. Only people that are alive can do cool stuff, cuz they’re living, and you have to be living to be able to do cool stuff. You have to be alive. Yeah, ‘cept when you’re alive sometimes bad stuff happens too. Like sometimes you can get into a car wreck, or you can have a headache or twist your ankle or even stub your big toe… So being alive is kinda hard too, but I think it’s definitely better than being dead….
Snart i en tv nära dig. Gudskelov. Vill inte veta av mer Charlie Sheen, Raymond och Belushi.
Det här ska inte bara handla om nöjestips. Lovar och svär. Är dock inte läge för något annat i dag.
Kram
3 kommentarer »
24 januari 2006
Visst är jag självsäker. Allt ska ordna sig. Så är det. Betonad punkt. Allt annat är en sablans lögn. Jag sattes inte på den här jorden för att vittra bort i tystnadens och apatins kedjor.
Jag har en plan, baby.
Banken kräver säkerhet. Givetvis. Du får inte mycket av den varan för en hyresrätt. Det ser ut som att jag och John måste finna andra vägar. Ut ska vi. Klockan tickar. John kommer åka på åldersreumatism om vi inte skyndar oss. Men låt dig inte luras. Han är en barnslig jäkel. Och skrämmande begåvad. Kodpillare med visioner. Faran ligger i att vi så lätt flummar bort timme efter timme. Vi behöver skarpa projekt och en kniv mot strupen. Tidsdisponering är inte vår styrka. Ur skratt och lek föds idéerna. Ur svett och tårar förädlas dem. Det är det sistnämnda vi måste fokusera på.
Nysexad. Nästan. Trevligt.
En prettoreklamare i Stockholm uttalade sig i Resumé angående en annons hans företag låg bakom, som anklagades för att kopiera en annons för en snarlik produkt i ett annat land. Kontentan i hans försvarstal var att man som kreatör inte söker inspiration hos andra. Jag skrattar fortfarande. Inspiration är ledstjärnan till allt. Du stjäl, du yxar, du tänker ett steg till. I slutänden har du förhoppningsvis något du kan kalla ditt eget. Oavsett om du är konstnär, författare, kompositör eller polotröjsfascist i huvudstaden. Lev med det.
Planen var att gå i celibat. Det blir sällan som jag vill. På gott och ont.
Zamzon är snart fyra år. En dobermannhane i sina bästa år. Alltid på språng, alltid en karaktär. Jag hämtade honom i Örebro när han var åtta veckor. Har inte lämnat honom sedan dess. Möter du mig på stan är chansen stor att han är med. Denna otyglade varelse. Det finns så mycket jag inte har lärt honom. Som förstahundsägare är det mycket trial and error. Han går fortfarande inte fot. Han väljer oftast själv när han vill lyda. Men han är genomgod. En dogg att älska. En livsnjutare som inte förstår varför andra jyckar vill bråka. Just nu värmer han mina fötter. Om en stund kommer han vilja ut. För snart fyra år sedan var det han som blev vändningen. Jag hade förfallit ner i en stillasittande livsstil. Det behövs inget gymkort när du har en outtröttlig motionär som personlig tränare.
jagPod. Min sextiogiggare är oumbärlig. Alltid med. Har till och med fått skavsår i öronen av för frekvent lyssnande. Har du inte blivit en av de världsfrånvända zombies som trafikerar gatorna så är det hög tid nu. Börjar musiksamlingen kännas uttjatad är det läge att upptäcka förra årets fenomen; podcasts! Radio i fickformat. Låter banalt, men är så mycket mer. Och ohotad herre på täppan är just nu den gamle kontorsavbildaren Ricky Gervais. Hans “The Ricky Gervais Show on Guardian Unlimited” (http://www.guardian.co.uk/rickygervais) bjuder på koncentrerat gapflabb. I trettio minuter får du lyssna på hur Ricky och hans vapendragare Steve Merchant hackar ner på den smått labile Karl Pilkington. Och det är Karl som stjäl showen. Rickys storhet ligger i hur hans humor egentligen inte är humor. Det blir humor först efter att betraktaren släpper sin empati och låter sig själv skratta åt det lätt sorgliga i Rickys framtoning. Det i sig är lysande. Det bryter mer intressanta vägar än mycket annat. Men här får Ricky mest agera bollplank åt en sällan skådad karaktär. En förvirrad, bortdribblad, sävlig och totalt hämningslös hobbyfilosof. Hans dagar verkar gå ut på att fundera kring de mest förvånansvärda ämnen du kan tänka dig; Varför ser man aldrig en asiatisk hemlös? Kan vi genmodifiera människan så att varje individ bär på ett foster som föds när individen dör, och på så vis hålla mänsklighetens antal på en jämn nivå? Och så vidare. Ricky och Steve tar varje chans att hugga ner på den lille, bollformade Karl. Det är mobbning på hög nivå. De lyckas effektivt leda honom så långt in i hans egna resonemang att han inte längre vet vart han började, eller hur han ska ta sig ut igen. Det är humor som slår det mesta. Det är gratis och reklamfritt. Det är början på något nytt.
Tror jag får pengar på torsdag. Det behövs. Mat klarar jag mig rätt fint utan. Men nikotin. Kära nån. Nikotin! Sista dosan är nästan tom. Deprimerande. Hej huvudvärk. Hej rastlöshet.
Jag har en beroendepersonlighet. Som barn proppade jag mig full av godis så ofta möjlighet gavs, och jag ville alltid ha mer. Jag anser att nikotin är bättre. Helt ärligt. Slutar jag med det kommer jag raskt öka i vikt. Längre ner på vägen är jag säkert en kandidat för diabetes också. Därför håller jag mig till vad som fungerar. Nikotin och kaffe. Håller mig medvetet borta från spel och dobbel. Minns en färjetur som fjortonåring. Spelmaskinerna. Jag blev besatt. Kunde inte sluta. Måste vinna. Vinner. Måste vinna mer. Förlorar allt. Poker finns överallt i dag. Jag tror jag skulle lyckas rätt väl. Har en rationell och beräknande personlighet, i alla fall i vissa situationer. Men jag vågar inte prova. Inte ens på skoj. Nikotin är bättre. Och kaffe. Och för all del kvinnor.
Gillar du storslagna tv-dramer får du inte missa Rome som sänds på Canal+ just nu. Dekadens på alla plan. Härligt. Se.
På tal om drama: Jag. Varsågod.
Kram
5 kommentarer »
20 januari 2006
Det suger att vara jag just nu. Jag är arbetslös. Jag är kärlekslös. Och du får inte glömma pengalös. För tio år sedan fanns en snart femtonårig grabb som såg sig själv i spegeln och sa att världen skulle bli hans. Tio år var en ocean att korsa. Stjärnor på parad och de bugar sig för mig. Så drömdes de sega lektionerna bort. Vackra kvinnor beundrar mig. Män vill vara mig. Ja, ja. Vad är väl en bal på slottet?
Jag är ganska glad ändå.
Nu har jag funderat för länge på en lämplig öppning till den här sidan. Kör hårt! Tjabba tjena hallå. Wow. Häftigt. Välkommen. Kul att du är här. Spänn fast er. Nu ska vi sparka rumpa. Stenhårt.
Jag och John har en plan, men vi har lyckats tappa bort den. Den här sidan ligger under philipjohn.se, men den är min! Bara min! Och den har inte mycket alls med vårt kommande företag att göra. Kanske kan den väcka något intresse, men den kan lika gärna skrämma bort någon tråkig slipstyp som inte alls vill bugga tillsammans med två orakade fenomen i medievärlden.
Det vore trevligt att börja tjäna lite pengar snart. Insåg i dag att det snart är ett år sedan jag slutade på skämtet till reklambyrå, det företag som hade hållit min kreativitet fången i över tre år. Då jublade jag. Ännu en gång låg världen vid mina fötter. Se så väl jag förvaltade det. Men seriöst. Pengar, alltså. Under det gångna året har jag gått ner över tio kilo helt enkelt därför att jag inte har haft råd med mat alla dagar. Som nu. Det är fem dagar sen jag åt ett riktigt mål mat. Det är nio dagar sedan jag lagade ett riktigt mål mat hemma hos mig själv. Börjar vänja mig vid det låga blodsockret och de småroliga yrselattackerna. Och faktiskt, magen skriker inte lika högt längre. Ser det som ett eldprov. En utmaning till att göra något åt min situation. Jag vägrar trots allt släppa mina pojkdrömmar. Jag är en stjärna. Bättre än de flesta. Det måste vara så. Annars kan jag ta jobb hos vägverket och ägna mina dagar åt att andas in varm asfalt. Jag är en rätt fördomsfull person, men jag försöker sprida ut mitt förakt på ett rättvist sätt. Jag orkar inte störa mig på någon utifrån denne persons hudfärg, sexuella läggning eller politiska tillhörighet. Det är mycket behändigare att störa sig därför att denne person förmodligen inte tillför vare sig mig eller samhället ett litet dyft. Om jag sen får motsatsen bevisad blir jag spralligt glad och skuttar runt som en liten översexuell kanin. Jag lovar. Det är en syn du inte vill missa.
Tillbaka till ämnet. Någon som vill bjuda mig på middag? Jag lovar att duscha först. Om du står för käket så står jag för det lysande sällskapet. Jag kan dansa också.
När stans nattklubbsvakter började se på mig igenkännande ute på gatorna, gick det upp för mig att jag har festat på tok för mycket. Har trots allt bara varit tillbaka i Karlstad sedan sommaren 2005. Gör ett ärligt försök till att ändra på det nu. Det blev för mycket. För många namnlösa nätter. För många anledningar att försöka tänka på något annat. En liten paus kanske kan tvätta bort den fadda smaken av likgiltighet som har infunnit sig de senaste gångerna. Det vore bara en bonus. Jag ser inte ner på vår generations sätt att festa. Snarare skulle jag vilja skriva små hyllningar; sonetter att recitera under månens sken. Men så långt ska jag inte gå i dag. Det är bara det att jag trots allt är barnsligt förtjust i hur ett par öl kan förändra svenskens introverta karaktär till ett fyrverkeri av öppenhet. Visst kan det gå för långt. Visst kan det bli tragiskt, speciellt fem minuter innan klubben stänger och tryckaren precis har slagit an tonen för kvällens älskande par. Men nånstans mellan våra slutna själar och den överförfriskade fånen finns det en människa som känns sannare än alla andra människor. En människa som vågar göra bort sig, som vågar visa att även svenskar kan visa sitt temperament inför andra. Själv har jag tappat tonen. Det får bli ändring på det.
Karlstad i mitt hjärta. Pilutta dig.
Så länge jag kan minnas har jag haft mina avståndsförälskelser. De är mycket lättare att hantera än riktiga förälskelser. Och min grundregel har alltid varit att det är förbjudet att agera på dem. Du får aldrig förstöra en avståndsförälskelse. När än du är i behov av ett leende som lyfter ditt humör så finns de där till din tjänst, utan att veta det själva. Jag har två stycken. Båda jobbar i centrala Karlstad. Den ena är öppen och glad, den andra mer sluten. Utan att jag vet något om dem känns de ändå som varandras motsatser. Men båda ler. Och det är det viktiga. Fast som vanligt finns det smolk i bägaren. Båda två har pojkvänner. Hur knäckande är inte det? Jag kommer aldrig få någon av dem, jag vill inte ens det. Drömmen smakar alltid bättre än verkligheten. De är mitt skyddsnät mot de kvinnor som får mig att falla; de kvinnor som skriker och klöser och hatar och förbannar. Saken är den att illusionen får sig en törn när jag möter någon av dem på stan, hand i hand med sin partner. Därför måste jag byta ut dem nu, men jag har ingen aning hur. Min isolering är för omfattande. Tidigare fanns skolan; världens bästa plats för avståndsförälskelser. Efter skolan kom den stora arbetsplatsen. Jag hade sambo då, men lyckades ändå skaffa både en och två på mitt nya jobb. Det var toppen. Du kan gott skratta åt alldagligheten i detta problem, men jag söker med ljus och lykta efter en lösning.
Det är jobbigt att gå utan både mat och sex.
Det här med förhållanden … Nej, vi lämnar det ämnet. Får bli en annan dag. Men sex? Jo tack, det är inte särskilt länge sen alls. Jag borde inte klaga. Men sex som betyder något? Flera år, darling.
Punkt ett i handlingsplanen för ett mer lyckat liv måste bli “Smid medan järnet är varmt”. Det får vara slut på alla “Jag gör det senare” och “Bara ett avsnitt till av The Shield, sen skriver jag”. Tänk. Jag har haft tankar som skulle skaka din världsbild, men varit för lat för att ta tillvara på dem. Pilutta mig.
Har den senaste tiden varit upptagen med frågan om vad manlighet är. Funderar på att skriva en krönika om saken. Ge mig din syn på manlighet. Det vore skoj med ett par korta rader från dig om vad du anser att manlighet är. Mejla. Kom igen då. Snälla.
Drömmar är livsviktiga, men jag inser mer och mer att det går att fastna i dem. Jag vill fortfarande ge ut en epokgörande roman, gärna även en diktsamling som lyckas nå en publik. Jag vill fortfarande träffa en kvinna som lyckas få lite pli på mig; som, rent ut sagt, får mig att sluta bete mig som en idiot. En av mina favoritdagdrömmar kommer fortfarande vara att jag är en rockstjärna, trots att Gud inte gav mig vare sig sångröst eller gehör. Och det finns många fler, både stora och små. De är drivkraften. Anledningen. Målet. Det jag måste göra är att hitta vägen. Kanske även inse att jag inte måste nå ända fram.
Så där. Det var en början. En början säger oftast inte så mycket, tvärtemot är de gravt överskattade. Lyssnade på Håkan Nesser en gång, han talade i min dåvarande skolas aula. Han talade varmt och länge om vikten av en bra början. Jag skulle kunna tala varmt och länge om vilken usel författare han är.
Tjabba tjena hejdå. Och kram.
3 kommentarer »